I väntans tider

Dagarna rullar på i ett, inte riktigt säker på om jag hinner med. Samtidigt så känns det stundtals som att tiden står stilla. Vet inte riktigt hur det går ihop sig men det är väl så det ska vara i väntans tider.

Det är skumt det där med bloggandet. När jag började skriva var det för att tankarna hotade att spränga skallen i småbitar. Men numera känns det som det är brist på tankar. I allafall av den sorten jag är van att brottas med. Hjärnan går liksom som på lågvarv och gör det omöjligt att tänka de där mörka tankarna. Jag vet inte om det faktum är positivt eller negativt, kanske mest väntat med tanke på att jag ändå sväljer de små vita varje morgon för att hålla tankarna på flykt. Men känslan och tomheten gör att jag nästan känner mig som en främling i min egen kropp och framförallt sinne. Men inte ens det skapar någon oroskänsla i bröstet.

Allt som oftast när jag loggar in här och försöker känna efter hur jag mår, eller vad som rör sig i skallen så får jag inga svar. Jag mår ju bra. För det mesta väldigt bra. Räcker inte det? Varför kan man inte skriva något om det istället? Varför måste man söka efter svar som inte spelar någon roll längre? Kanske för att jag ibland inbillar mig att jag har blivit bedövad och oförmögen att känna sådant som kan skada mig. Låter väl som ett lyxproblem antar jag, om det nu ens är ett problem vill säga. Men det är sannerligen irriterande att känna ett behov av att sätta ord på något, men inte finna vad. Längre än så brukar tankarna inte vandra iväg..

Har funderingar på att börja blogga på något annat ställe. Ett ställe som är menat att dumpa av alla härliga känslor som trängs i kroppen nu. Och inte minst skriva om det lilla livet som även det trängs därinne. Tänker att det kanske bara är så att även de tankarna behöver ventileras för att göra plats för nya. Kanske bara behöver rensa och sortera lite därinne, för att komma underfund med hur det är fatt. Kanske kanske...