Att tro är ansträngande, att tvivla kommer nästan av sig självt

Så var även denna dagen kommen då det var dags att träffa psykologen för första gången. Gick inte alls som jag hade tänkt mig. Till att börja med så har jag mina idéer om hur en psykolog, eller egentligen en person, ska vara om jag ska kunna öppna mig och känna ett förtroende. Den viktigaste regeln av alla är att personen inte ska vara för ung. Och där föll det väl idag med en gång eftersom hon inte kändes mer än något år äldre än mig. Men jag vet ju att sånt där tar tid, och att man får lov att vänja sig innan det känns naturligt att prata med vad som egentligen är en främling.

Men jag fick inte, denna gången heller, chansen att vänja mig och känna att det är på väg åt rätt håll. För redan efter halva sessionen så beslutades det att jag ska slussas vidare. Allvarligt? Hur många gånger ska jag behöver börja om med någon ny person? Vräka ur sig sitt innersta för att sekunderna senare få veta att jag kan få mer effektiv hjälp på annat håll. Denna gånger ska jag förresten inte ens få remiss och ett inbokat möte. Det är nämligen meningen att jag själv ska "tjata" till mig en tid på psyk eftersom jag ju ändå ska dit för medicinsk utvärdering på fredag.

Hela förra veckan har det bara dalat neråt, och detta gör knappast att man känner hoppet tändas. Snarare som att någon blåste ut det sista lilla ljus jag hade kvar. Hopplöst. Just nu känns det inte som jag orkar kämpa mer. Jag tänker inte böna och be om hjälp, där går min gräns. Och eftersom ingen verkar veta var i helvete denna hjälp finns att få, så ger jag de alla långfingret och ber de dra dit pepparn växer. Ska det vara så jävla svårt?

Ingenmansland

Jag är usel på att uppdatera bloggen, trots att jag dagligen klickar mig in och menar att skriva något. Men det blir helt enkelt inte så. Har inte så lätt att få fram orden längre. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte ens vet vad jag känner längre. Svårt att beskriva en känsla som inte ens finns där.

Dagarna går i slowmotion och jag vandrar omkring i någon slags dimma som inte riktigt låter mig se klart på saker och ting. Och när någon frågar hur jag mår, så slår det mig att jag vet faktiskt inte själv. Vet inte riktigt hur jag lyckas åstadkomma någonting när hjärnan känns rutten. Ingenting fungerar som det ska. Minnet, koncentrationen, tänkandet, puts väck. Det går såklart ut över skolan, vilket är extra toppen nu när det är sista terminen och det verkligen gäller. My luck as always. Skillnaden nu är att min perfektionism övergått till något slags "orka bry sig- stadium". Vill inte ens veta hur resultaten kommer se ut, och besvikelsen lär dyka upp som den äldsta och bästa vännen, alltid där.

Har äntligen fått tid hos psyk, hos både psykolog och psykiatriker. Spännande värre. Jag vet att jag så väl behöver det där, jag är inte så korkad...än. Men helvete vad det tar emot. Det tar emot att berätta samma skit återigen, att höra samma svar återigen, och remitteras vidare...återigen. Fint att olika instanser inom sjukvården är kopplade till varandra. Vore ännu finare om detta hade inneburit att de delar informationen med varandra också och inte bara skickar vidare ett namn och ett nummer, så får man börja på ruta ett..återigen. Tröttsamt. Inte minst för den som redan är dödstrött.

Har vänt på dygnen till råga på allt. Eller vänt på de är kanske lite missvisande. Har vänt upp-och-ner-ut-och-in på dygnen snarare. Ännu mindre sömn = ännu sämre hjärnkapacitet. Just what I need.

Och så korr läser jag inlägget och inser varför jag uppdaterar så frekvent. För att jag låter ännu mer negativ och deppad än vad som kanske är sanningen. Och så tänker jag på de som jag känner som läser här och hur otroligt trevligt det måste vara för de. Så då går jag tillbaka i texten. Raderar. Cencurerar. Förminskar. Och då har ju hela syftet med att blogga försvunnit.

Och då undrar ni, om det här är den cencurerade versionen av hur negativ och deppad hon är, hur fasen står det till med henne egentligen? Och ja, jag undrar detsamma

Kaos är namnet på den ordning som skapar förvirring i våra sinnen

Idag bedrivs det något slags världskrig i min skalle. Vilka som krigar eller vilka som vinner har jag inte längre någon koll på. Det där sker utan min inblandning, det startar automatiskt och sker utom min kontroll. Men det är jag som får ta smällen och leva med konsekvenserna, huvudvärken och tröttheten som sakta sänker sig ner och så småningom besegrar mig. Skulle verkligen behöva någon att prata med nu. Avslutade mina sessioner med kuratorn i tisdags och väntar fortfarande på det där samtalet om när man kan tyckas få ett möte med psykologen som ska ta över mitt ärende. Att vänta har aldrig varit min starka sida.

Vardagen är åter igång, med alla måsten och rutiner. Inbillade mig att det skulle vara något nyttigt för mig, att vara sysselsatt och återgå till det normala. Men rutiner och sysslor till trots så fortsätter jag lalla runt i min lilla bubbla av kaos. Den där bubblan där de närmsta ibland fick en liten inblick. Nu är den stängd för allmänheten. Orkar inte dela med mig. Orkar inte sätta ord på vad jag känner. Kaos sammanfattar det hela bra.

Fick frågan på mitt senaste samtal om hur jag känner om jag försöker tänka mig att vi på något mirakulöst (mina ord, inte hennes) sätt skulle lösa allt som bekymrar mig. Och jag har försökt tänka tanken flera gånger, men det går liksom inte. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tillåta mig själv att gissa. För utan allt det där, utan mitt ständiga kaos, vad blir det då kvar? Det har varit såhär så länge nu att jag identifierar mig med mina problem. Det är helt enkelt inte jag utan dom. Och när man känner så, hur ska man då kunna låta bli att känna sig livrädd? Och framförallt hur ska man finna motivationen att orka, om det innebär att jag förlorar mig själv på vägen. Hur hemskt man än har det, så är även den avskyvärdaste av platser en trygghet där man vet vad man har. Tänk om jag strävar efter någon plats som är oåtkomlig, eller om möjligt ännu värre. Jag vet inte, vet inget längre..

Om att lämna avtryck

..taget från min gamla blogg violete-blue.blogspot.com



Jag minns de första orden du sa till mig, och jag minns min reaktion och mitt svar. Du bäddade knappast för en vänskap, snarare för en väldigt fientlig situation. Men du överrumplade mig och visste vilka knappar du skulle trycka på. Du bearbetade mig dag efter dag, lockade fram de reaktioner du ville ha, och dum och naiv som jag var svalde jag dina ord med hull och hår. Du läste mig som en öppen bok och gav mig alla de svar jag sökte och som ingen annan kunde ge. Ingen annan än du kunde trösta. Ingen annan kunde förstå. Du kunde leda mina tankar in på andra spår, få mig att glömma det jobbiga.

Men vad jag insåg först senare var att du inte bara ledde in mig på andra spår, du manipulerade mig medvetet att gå vilse och glömma bort det som var viktigt. Du fick mig att tro att du var min enda vän. Att bara du förstod. Men du fortstod aldrig, du kommer aldrig förstå.

Medan du bearbetade mig, gjorde jag detsamma. Medan du manipulerade var jag redan i full gång med min plan. Vad du inte visste var att mina ögon öppnades innan vi ens kommit halvvägs. Det kom sig så naturligt att följa dig. Att lyda din minsta hint. Och ju längre in på stigen du förde mig, desto längre in bland snåren hamnade även du. Utan att ens märka det hade du tappat både karta och kompass. Då var det dags för mig att avsluta spelet, att avslöja dig som förlorare. Mina fötter kände igen stigen och följde spåren tillbaka. Du blev ensam kvar.

Åren gick utan minsta tecken på liv. Men som jag förutspådde så kom du åter krypande. Ditt förnekande om att vägen tillbaka från snåret var ett helvete, var bara patetiskt att lyssna på. Du visste, och jag visste, att mina fötter snabbt hittade tillbaka, jag hade någon som tog emot mig när jag var osäker på vägen, jag hade en ledstjärna som förde mig tillbaka dit jag hör hemma. Men du gick vilse, du snubblade, förlorade hoppet och sålde din själ för att komma tillbaka.

Men till vilket nytta? Denna gång var jag garderad, fast det trodde å andra sidan du också att du var. Jag ville inte att det skulle sluta som det gjorde, jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle bli så, men du gav mig inget val. Insikten om att du hellre hade funnit mig svag, bedjande och i beroendeställning för att återigen få mig att tappa fotfästet, gjorde det omöjligt att motstå att göra slut på dig en gång för alla.

Att de enkla små orden kunde få dig att tappa masken, att rasera alla murar du byggt upp, kunde jag aldrig ens vågat hoppas på. Du slog sönder din gard tills det återstod bara spillror och stoft av det som en gång varit. Du förlorade det sista av din stolthet, och åter stod du där som förloraren utan någon chans till revansch.

Är det fel av mig att le åt det? Att suga åt mig de sista uttalade orden, din smärta och din besvikelse. Att finna tillfredsställelse i att jag vet att varje gång du sluter ögonen så finns mitt ansikte på din näthinna. Det göder mitt ego att veta att du saknar mig, att jag lämnade efter mitt ett stort tomrum. Det plågar dig att veta att du inte lyckade förstöra för mig, att samma famn som fanns för mig då fortfarande finns där nu. Han tröstar mig, håller om mig och älskar mig. Och den där famnen är så mycket mer inbjudande när jag vet att det gör dig ont, att du hatar mig för det.

Så varför känner jag så? Jo, det ska jag tala om för dig. För att jag vet att du hade känt likadant. Du hade gottat dig åt mitt fall, om jag varit i dina skor. Som man bäddar får man ligga må vara en klyscha, men i ditt fall är det fakta. Den fälla du gillrade åt mig, fastnade du i själv. Kanske tror jag på att alla får det de förtjänar, och du fick ditt, med råge.

Förr var jag lyckligt omedveten, nu är jag olyckligt medveten

Jag är inne på min tredje semestervecka, även kallad sjukskrivning, men visst låter semester bättre? Känner mig mer trött och utbränd än innan, så det är inte utan att man får en klump i bröstet och frågor om hur sjutton jag ska klara av denna sista termin svämmar över i skallen. Men det ska gå. Det bara måste det. Missar under dessa fyra veckor ett viktigt delmoment som tyvärr gör att jag inte kan ta examen till jul som det var tänkt. Trodde jag hade accepterat att det får bli så att jag får min examen i vår istället, men det faktum att saker inte blir som jag planerat är ett ständigt störningsmoment som driver mig till vansinne. Vad är väl ett jäkla halvår mer eller mindre kan man undra. Hur jobbigt är det att ta igen de fyra veckorna i början på nästa år. Men om man som jag redan planerat de kommande tre åren så faller inte bara en plan pga. min sjukskrivning, utan tvåhundra på samma gång.

Jag ska tydligen lära mig att leva i nuet. Inte älta saker som hänt för tio år sedan, och inte planera fem år fram i tiden. I min värld finns inte nu. Jag befinner mig aldrig i nuet, aldrig någonsin. Men det ska det tydligen bli ändring på. Detta bestämdes på första mötet med kuratorn förra veckan. Det pratades mindfulness, KBT och ångesthantering. På tisdag faller domen och jag får förhoppningsvis en plan på hur vi ska gå vidare. Antingen hos kuratorn eller vidare till en psykolog, men troligen både och.

Det är något visst med att prata om privata saker med en främling. Man formar liksom orden på ett nytt sätt. Och ibland hajar jag till själv och blir förvånad över orden som kommer ur min mun. Förr kunde jag ursäkta mig med att jag inte visste var all ångest kommer ifrån. Nu är jag olyckligt medveten om iallafall en av de främst anledningarna vilket gör det svårt att längre förneka. Men det är likförbannat lika svårt att prata om.  Jag undrar om det där är ett ämne som jag någonsin kommer kunna acceptera är utom min kontroll. Inget jag kan göra ogjort, och inget jag kan glömma och sopa under mattan. Förhoppningen är bara att lära sig hantera det, det skulle räcka gott och väl. Men jag har hopp. För första gången på länge har jag faktiskt det. Hopp.