Idag bedrivs det något slags världskrig i min skalle. Vilka som krigar eller vilka som vinner har jag inte längre någon koll på. Det där sker utan min inblandning, det startar automatiskt och sker utom min kontroll. Men det är jag som får ta smällen och leva med konsekvenserna, huvudvärken och tröttheten som sakta sänker sig ner och så småningom besegrar mig. Skulle verkligen behöva någon att prata med nu. Avslutade mina sessioner med kuratorn i tisdags och väntar fortfarande på det där samtalet om när man kan tyckas få ett möte med psykologen som ska ta över mitt ärende. Att vänta har aldrig varit min starka sida.
Vardagen är åter igång, med alla måsten och rutiner. Inbillade mig att det skulle vara något nyttigt för mig, att vara sysselsatt och återgå till det normala. Men rutiner och sysslor till trots så fortsätter jag lalla runt i min lilla bubbla av kaos. Den där bubblan där de närmsta ibland fick en liten inblick. Nu är den stängd för allmänheten. Orkar inte dela med mig. Orkar inte sätta ord på vad jag känner. Kaos sammanfattar det hela bra.
Fick frågan på mitt senaste samtal om hur jag känner om jag försöker tänka mig att vi på något mirakulöst (mina ord, inte hennes) sätt skulle lösa allt som bekymrar mig. Och jag har försökt tänka tanken flera gånger, men det går liksom inte. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tillåta mig själv att gissa. För utan allt det där, utan mitt ständiga kaos, vad blir det då kvar? Det har varit såhär så länge nu att jag identifierar mig med mina problem. Det är helt enkelt inte jag utan dom. Och när man känner så, hur ska man då kunna låta bli att känna sig livrädd? Och framförallt hur ska man finna motivationen att orka, om det innebär att jag förlorar mig själv på vägen. Hur hemskt man än har det, så är även den avskyvärdaste av platser en trygghet där man vet vad man har. Tänk om jag strävar efter någon plats som är oåtkomlig, eller om möjligt ännu värre. Jag vet inte, vet inget längre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar