Let the sunshine in

Idag är sådan där dag som man redan innan man slår upp ögonen vet kommer bli underbar. Värmen och solskenet ger sådan energi så det spritter i hela kroppen. Tar med mig den finaste jag vet ut i skogen och vandrar bland alla de små blomster som sprider ut sig som en matta på båda sidorna av stigen.

Jag har aldrig varit mycket för våren, ska erkännas. Men i år känns den extra välkommen, av flera olika anledningar. Vädret speglar hur jag känner mig inombords, varm och positiv. Har så hemskt mycket att se fram emot i sommar. Och även fast jag helst skulle snabba på tiden lite, så njuter jag ändå till fullo av nuet.

Så jag hoppas att alla hot om snö och kyla i helgen och nästa vecka bara är lögn. Vill lägga vintern och kylan bakom mig nu och fortsätta framåt i solens och värmens tecken.

Roses are red, violets are blue.
A face like yours, belongs in a zoo.
Please don't be sad, cause I'll be there too.
Not in a cage, but laugting at you!

Det är inte jag det är du

Det påstås att i nöden prövas vännen, och att man först då vet vilka som är äkta. Men just nu upplever jag motsatsen. När jag inte mår bra så är det många som vill komma med peppande ord och tro att de kan lösa alla mina bekymmer. Söta meddelanden på mailen, sms som visar att de tänker på mig osv. Och det är inte det att jag är en otacksam bitch som inte uppskattar det, för det gör jag verkligen.

Det som stör mig är att såfort jag mår bra så är alla de där som bryr sig så fruktansvärt mycket puts väck. Det verkar som att dessa sk. vänner mer än gärna lägger ner tid och energi på goda råd och stöttning, inte för att de verkligen bryr sig om mig utan för att själva känna sig lite behövda. Men när jag mår bättre och inte länge behöver "räddas" då är det inte lika roligt längre.

Då vänds de där goda råden och välviljan till att kritisera allt jag säger och gör. På mindre än fem minuter fick jag höra att jag hade dålig attityd, att jag brusar upp för ingenting och är envis som en åsna. Personen i fråga har känt mig i över tio år och först nu märker han att jag är envis och står upp för mina åsikter? Kryp tillbaka under sten och stanna där, please.

En gång i tiden skulle kommentarer som dessa få mig att vika mig och undra vad jag gjort för fel. För inte kan det väl vara så att det inte är mig det är fel på. Tur att vet bättre nu. Men det är inte så uppskattat av andra, tydligen. Tro det eller ej men det finns de som uppskattar mig precis som jag är. Trots att jag är envis och inte backar en tum för saker jag tror på, och även fast jag kan gå från ängel till djävul på 2.3 microsekunder. De gillar mig utan att jag ska göra mig till och låtsas för att vara någon annan till lags. Been there, done that och är så jäkla klar med att försöka tillfredställa andra.

Så istället för att ödsla tid på människor som tar mer energi än de ger, så raderar jag de. Fortsätter jag i den här takten sitter jag strax ensam i en etta med mina trehundra katter. Frågan är om följande scenario verkligen är i närheten lika skrämmande som att le och spela det där falska spelet varje gång man träffar en människa som man innerst inne verkligen inte gillar? Tror inte det jag..

Back on track

Det var fasen inte igår jag skrev här, inte i förrgår heller. Men tänker hoppa över den patetiska biten med att be om ursäkt eller förklara min frånvaro, speciellt eftersom den skara jag vet läser här regelbundet kan räknas på en hand.

Så vad har hänt sen sist.. Väldigt mycket, men samtidigt egentligen inget alls. Mysko känsla att världen är densamma, människorna runtomkring likaså, men man själv känner sig som en helt annan person. Man kan väl kort och gott säga att förändringarnas vindar äntligen hittade mig och gav mig en hård knuff tillbaka på rätt väg. Ska inte ljuga och säga att det gick som på räls, för det gjorde det inte. Två steg framåt och ett tillbaka är forfarande ett steg i rätt riktning, det kan tom jag som är matematiskt handikappad räkna ut. Så visst har det tagit sin lilla tid men nu känns iaf livet som det borde göra...typ.

Varje liten framgång firas. Kan tyckas larvigt men har man varit på botten och varit oförmögen att göra just about anything, så känns det som ett mirakel när man helt plötsligt orkar ta tag i disken, storstäda, tvätta, gå långa promenader och framförallt, inte bara vistas bland folk, utan kunna umgås som förr. Saker man tar för givet, men som tycks omöjliga att klara när man hamnar på det där vidriga stället.

Kanske känns allt extra speciellt eftersom den hjälpen jag blev lovad så många gånger aldrig egentligen dök upp. Ett samtal här, ett samtal där sen skickas vidare till nästa. Riva upp ett sår, sprätta upp ett ärr sen får man kalla handen. Förutom de små vita så har jag fått klara det själv. Och kanske likabra det, vem vet. Har saker att reda ut, nystan att trassla ut, men när tiden och behovet för det så kommer jag inte vänta lika länge innan jag söker hjälp.

Det bästa rådet jag fick under resan var att ta en dag i taget. Insåg inte förens då hur frånvarande jag är i nuet. Numera försöker jag leva här, i stunden. Inte för tio år sedan, inte fem år framåt i tiden, bara NU. Svårt, men absolut nödvändigt. En dag i taget, ett steg i taget, ända in i mål..