Back on track

Det var fasen inte igår jag skrev här, inte i förrgår heller. Men tänker hoppa över den patetiska biten med att be om ursäkt eller förklara min frånvaro, speciellt eftersom den skara jag vet läser här regelbundet kan räknas på en hand.

Så vad har hänt sen sist.. Väldigt mycket, men samtidigt egentligen inget alls. Mysko känsla att världen är densamma, människorna runtomkring likaså, men man själv känner sig som en helt annan person. Man kan väl kort och gott säga att förändringarnas vindar äntligen hittade mig och gav mig en hård knuff tillbaka på rätt väg. Ska inte ljuga och säga att det gick som på räls, för det gjorde det inte. Två steg framåt och ett tillbaka är forfarande ett steg i rätt riktning, det kan tom jag som är matematiskt handikappad räkna ut. Så visst har det tagit sin lilla tid men nu känns iaf livet som det borde göra...typ.

Varje liten framgång firas. Kan tyckas larvigt men har man varit på botten och varit oförmögen att göra just about anything, så känns det som ett mirakel när man helt plötsligt orkar ta tag i disken, storstäda, tvätta, gå långa promenader och framförallt, inte bara vistas bland folk, utan kunna umgås som förr. Saker man tar för givet, men som tycks omöjliga att klara när man hamnar på det där vidriga stället.

Kanske känns allt extra speciellt eftersom den hjälpen jag blev lovad så många gånger aldrig egentligen dök upp. Ett samtal här, ett samtal där sen skickas vidare till nästa. Riva upp ett sår, sprätta upp ett ärr sen får man kalla handen. Förutom de små vita så har jag fått klara det själv. Och kanske likabra det, vem vet. Har saker att reda ut, nystan att trassla ut, men när tiden och behovet för det så kommer jag inte vänta lika länge innan jag söker hjälp.

Det bästa rådet jag fick under resan var att ta en dag i taget. Insåg inte förens då hur frånvarande jag är i nuet. Numera försöker jag leva här, i stunden. Inte för tio år sedan, inte fem år framåt i tiden, bara NU. Svårt, men absolut nödvändigt. En dag i taget, ett steg i taget, ända in i mål..