Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Det ena är rötter, den andra vingar

Det var någon som frågade mig om vad det var, efter så lång tid, som äntligen fick mig att söka hjälp. Svaret är enkelt. Jag insåg att skadan av att jag mår såhär kommer drabba den jag minst av allt vill ska bli drabbad. Min son. Min lilla oskyldiga gosse.

Alla misstag mina föräldrar gjorde, och dom var inte få det ska gudarna veta, beror på deras egen barndom och uppfostran. Deras usla förebilder, och många gånger också frånvaron av de personer som borde agerat förebilder. De apade efter det och nu lever jag med konsekvenserna av deras handlande. Och den stafettpinnen vägrar jag föra vidare. Den dör och begravs med mig. Min son ska aldrig få uppleva samma sak som jag tvingats utstå. Aldrig.

Han ska ha sin trygghet i föräldrar som skulle gå genom eld och lågor för hans skull, och som han kan lita på i vått och torrt. Och han ska få all den kärlek och uppmuntranhan behöver. Han ska veta att det alltid finns minst två människor här på denna ruttna planet som alltid tror på honom, oavsett vad. Vi ska ge honom rötter så att han blir en stabil och trygg människa med båda fötterna på jorden. Och vingar som aldrig får honom att tvivla på sin förmåga, the sky is the limit.

Tacktal

Från den gamla bloggen..


*Applåderna ljuder*

Taaack, tack ska ni ha. Oj, jag hade verkligen inte räknat med detta, och inget tal har jag förberett heller. Ska försöka att inte bli för långrandig.

Vill börja med att tacka min pappa. För vad vore jag utan honom? Utan några som helst förberedelser om hur hemskt livet kan vara så slungades jag ut i den stora vida världen. Med mig fick jag bara löften om att allt är så rosenrött och lätt. Förståelse för att det kanske fanns en anledning till att jag inte skötte min skolgång saknades, utan att överdriva. Tack för att du fick mig att känna ångest över något som jag först nu förstår inte var mitt fel. Tack för att du är min förebild för hur man inte ska göra, när det gäller det mesta i livet. Älskar dig ändå!

Vidare vill jag tacka en person som jag inte har haft någon kontakt med på många många år, men som ändå hemsöker mina tankar med jämna mellanrum. Min låg- och mellanstadie fröken. Tack för att du såg hur jag blev behandlad i skolan. Tack för att du valde att ignorera det till en början. Ett ännu större tack för att du senare när allt kom omkring valde att ställa dig på deras sida.

Får ju inte glömma mina vänner. Mina kära gamla vänner. Har så mycket att tacka er för att jag inte vet var jag ska börja. Ska försöka fatta mig kort. Tack för alla de gånger ni fick mig att känna mig värdelös. När ni utan synes anledning fick mig att önska att jag aldrig blivit född. Tack för alla gånger ni svikit mig när jag behövt er som mest. Ingen har haft sådan tur som jag att ha funnit vänner som i ens värsta stund i livet, utan samvetskval inte bara kunde sparka på den som ligger, utan även begrava den levande. Tack för att ni finns!

Utan er hade jag med all säkerhet inte varit den jag är idag. Och den jag är idag mina kära vänner, är någon bra mycket bättre än alla ni tillsammans.

So fuck you, fuck you very much!

Ingenting är skadligare än ett sorgset sinne

Det känns som ett steg framåt och två steg tillbaka. Ta ett steg för att må bättre, men för det krävs först att må sämre. Trodde kanske inte att det var möjligt, men det har jag lärt mig nu att det är. Hade inte väntat mig att det skulle bli en dans på rosor, men man kan väl aldrig riktigt förbereda sig på att må sämre när man känner att man redan är och kravlar i det där bottenlösa hålet.

Huvudet känns blytungt. Kroppen seg och inte riktigt med. Tom på något sätt. Det enda som fyller den är ångest. Ångest ångest ångest. Som om någon vridit upp en knapp till max, till bristningsgränsen. Jag vet att det är en biverkningarna. Det är nästintill oundvikligt att inte gå igenom det jag går igenom nu. Jag vet det, så väl. Men det gör inte mindre ont för det.

Men jag vet också att det är övergående. Ångesten innan dess var det inte. Men detta går över. Det tar tid, och jag har inget annat val än att vänta ut det. Påminna mig själv om att detta är början på något bra, även om varje cell i min kropp skriker att det får vara nog nu. Jag må känna att jag ständigt sjunker längre och längre ner. Men det vänder snart. Jag bara vet det.

Försvarsmekanismerna att förneka och förtränga tar dig bara så långt. Förr eller senare dimper minnena ner som en blixt från klar himmel. Förr eller senare inser man varför man har den där klumpen i halsen och mörkret i bröstkorgen. Förr eller senare hinner allt det onda ikapp.

Någon litet och banalt kan utlösa reaktioner man inte är beredd på. Ångesten infinner sig som en trogen vän och bedövar alla sinnen utom smärtan i bröstet. Utan att veta varför man reagerar eller vad man reagerar på. För att man inte vet, eller för att man inte vill minnas...

Men förr eller senare minns man. Förr eller senare är det oundvikligt att länge blunda och förtränga. Förr eller senare måste man låta minnena flöda fritt, släppas fria från det mörka stället de förvarats inlåsta så länge. Förr eller senare måste man bearbeta allt det onda. Jag antar att förr redan har passerad och att senare är nu. Eller kanske snarare för två år sedan, men bättre sent än aldrig, eller?

Life isn't about waiting for the storm to pass...

...it's about learning to dance in the rain

Att för en gångs skull  inte bli väckt av en öronbedövande larmklocka är en lyx. Imorse vaknade jag istället av regndroppar mot mitt sovrumsfönster. Jag njuter av tanken på att jag slipper gå ut i eländet. Ledig dag innebär att man kan ligga och dra sig i sängen extra länge. Sträcka ut de stela musklerna och bli sådär skönt mjukt i kroppen. Avnjuta en god frukost endast iförd morgonrocken och sedan krypa ner under en filt med en tidning och en kopp te. Det är det bästa med hösten, man slipper ha dåligt samvete för att man stannar inne hela dagen och ägnar sig åt att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. 

Jag är alldeles för dålig på att ta till vara på dagar då jag kan rensa tankarna och ge både kropp och själv en välförtjänt paus. Men jag inser att det är en av de saker som jag nu måste lära mig om det här ska gå vägen. Så idag sitter jag på händerna och bara njuter av tystnaden och lugnet som infinner sig i både hemmet och tankarna. 

Livet är ett mysterium att uppleva och inte ett problem att lösa..

..likväl sitter jag här med vad som påstås vara lösningen på alla mina problem. Varför bemöda sig med att ta reda på orsaken bakom problemen och försöka lösa de, när det enda man behöver göra är att ta ett piller. Hello happiness..

Times like these

I am a new day rising
I'm a brand new sky
to hang the stars upon tonight

But I, I am a little divided
do I stay or run away
and leave it all behind?

Förbanna inte mörkret, utan tänd ett ljus..

..och det är vad jag planerar att göra imorgon. Tända ett litet ljus. En lite ljusglimt i allt mörker. Förhoppningen är att det lilla ljuset ska sprida sig och bli lika stark som solen. Som det en gång varit. Jag förväntar mig att solen då och då kan gå i moln. Tillfälliga gråa moln kan jag hantera. Men jag hoppas kunna undvika solförmörkelser. De där som aldrig tycks ta slut. Jag hoppas. Det är allt jag kan göra just nu. Och ändå är det mer än jag lyckats åstadkomma på vad som känns som en evighet. Välkommen tillbaka hoppet. Du har varit efterlängtad...

Det viktigaste är inte att aldrig falla,

utan att resa sig efter varje fall.

Step One

Bollen är äntligen satt i rullning. En boll som tydligen förväntas lösa alla mina problem. Något skeptisk är jag måste jag erkänna, men ändå.. Ett steg är ändå ett steg, även om det skulle visa sig vara i fel riktning. Hellre fel väg än alternativet att sitta fast på samma ställe.

Även om första steget var tungt och krävde mer kraft än jag trodde att jag hade, så undrar jag ändå varför det dröjde så pass länge. Två år, två fucking år i psykisk misär. Jag antar att jag var tvungen att erkänna mig besegrad och falla ihop, innan jag fick styrkan att be någon om hjälp att plocka ihop bitarna igen. För någon som jag, som hatar att be om hjälp och att hamna i beroendeställning till någon så är detta rock bottom. Jag är vilse, och nu hittar jag inte tillbaka. Min envishet är många gånger min styrka, men i detta fall min största svaghet.

Utlämnad, blottad och trasig är ord som går på repeat i skallen just nu. Och än är det bara början. När man redan är slut som människa känns det föga motiverande att höra att vägen tillbaka blir lång och krävande. Men det är enda sättet.

Det känns orättvist att vägen ner gick med raska steg, men att vägen upp igen inte kan skyndas på. Ett steg i taget, bara ett.

Början efter slutet

Tänk så det kan bli..
2011-09-10. En till synes helt vanlig lördagskväll. Möjligen något mer trist eftersom man är ensam. Mörkret smyger sig på utanför fönstret. Det blåser och regnet smattrar mot fönsterbläcket. Går inte längre att förneka att vi går mot allt mörkare och kallare tider. De obligatoriska Ikea-ljusen brinner brinner i ljusstakarna och skvallrar om att nu är det höst.

TVn är på, och finaste Hannisen på datorn. På uppmaning byter jag kanal och Mia Skäringer står där i bara mässingen. Och där sitter vi, jag i min soffa och du i din. Utbyter kommentarer i chatten medan vi skrattar hysteriskt och känner igen oss i orden som sägs. Trots avståndet så är jag inte ensam. Du hade likagärna kunnat sitta i min soffa och skratta. Men så blir skrattet något helt annat. Det förvandlas från ren och skär glädje, till ett knivhugg i hjärtat. En uppmaning, påminnelse, om den bittra verkligheten. Jag behöver inte förklara för jag vet att du förstår. Skrattet utbytes mot tårar. Men tårar av det bästa slag. Tårar som rullar nedför kinderna och tar farväl av det som varit. Och jag hade inte velat dela denna stund med någon annan än dig.

2011-09-10
Det som skulle bli en vanlig lördagskväll. Blev allt annat än vanlig. Den blev slutet...och början.
Nu vänder jag blad. Tar klivet framåt, uppåt. Failure is not an option. Början är här och nu..