Försvarsmekanismerna att förneka och förtränga tar dig bara så långt. Förr eller senare dimper minnena ner som en blixt från klar himmel. Förr eller senare inser man varför man har den där klumpen i halsen och mörkret i bröstkorgen. Förr eller senare hinner allt det onda ikapp.

Någon litet och banalt kan utlösa reaktioner man inte är beredd på. Ångesten infinner sig som en trogen vän och bedövar alla sinnen utom smärtan i bröstet. Utan att veta varför man reagerar eller vad man reagerar på. För att man inte vet, eller för att man inte vill minnas...

Men förr eller senare minns man. Förr eller senare är det oundvikligt att länge blunda och förtränga. Förr eller senare måste man låta minnena flöda fritt, släppas fria från det mörka stället de förvarats inlåsta så länge. Förr eller senare måste man bearbeta allt det onda. Jag antar att förr redan har passerad och att senare är nu. Eller kanske snarare för två år sedan, men bättre sent än aldrig, eller?