Step One

Bollen är äntligen satt i rullning. En boll som tydligen förväntas lösa alla mina problem. Något skeptisk är jag måste jag erkänna, men ändå.. Ett steg är ändå ett steg, även om det skulle visa sig vara i fel riktning. Hellre fel väg än alternativet att sitta fast på samma ställe.

Även om första steget var tungt och krävde mer kraft än jag trodde att jag hade, så undrar jag ändå varför det dröjde så pass länge. Två år, två fucking år i psykisk misär. Jag antar att jag var tvungen att erkänna mig besegrad och falla ihop, innan jag fick styrkan att be någon om hjälp att plocka ihop bitarna igen. För någon som jag, som hatar att be om hjälp och att hamna i beroendeställning till någon så är detta rock bottom. Jag är vilse, och nu hittar jag inte tillbaka. Min envishet är många gånger min styrka, men i detta fall min största svaghet.

Utlämnad, blottad och trasig är ord som går på repeat i skallen just nu. Och än är det bara början. När man redan är slut som människa känns det föga motiverande att höra att vägen tillbaka blir lång och krävande. Men det är enda sättet.

Det känns orättvist att vägen ner gick med raska steg, men att vägen upp igen inte kan skyndas på. Ett steg i taget, bara ett.