Ingenting är skadligare än ett sorgset sinne

Det känns som ett steg framåt och två steg tillbaka. Ta ett steg för att må bättre, men för det krävs först att må sämre. Trodde kanske inte att det var möjligt, men det har jag lärt mig nu att det är. Hade inte väntat mig att det skulle bli en dans på rosor, men man kan väl aldrig riktigt förbereda sig på att må sämre när man känner att man redan är och kravlar i det där bottenlösa hålet.

Huvudet känns blytungt. Kroppen seg och inte riktigt med. Tom på något sätt. Det enda som fyller den är ångest. Ångest ångest ångest. Som om någon vridit upp en knapp till max, till bristningsgränsen. Jag vet att det är en biverkningarna. Det är nästintill oundvikligt att inte gå igenom det jag går igenom nu. Jag vet det, så väl. Men det gör inte mindre ont för det.

Men jag vet också att det är övergående. Ångesten innan dess var det inte. Men detta går över. Det tar tid, och jag har inget annat val än att vänta ut det. Påminna mig själv om att detta är början på något bra, även om varje cell i min kropp skriker att det får vara nog nu. Jag må känna att jag ständigt sjunker längre och längre ner. Men det vänder snart. Jag bara vet det.