*Applåderna ljuder*
Taaack, tack ska ni ha. Oj, jag hade verkligen inte räknat med detta, och inget tal har jag förberett heller. Ska försöka att inte bli för långrandig.
Vill börja med att tacka min pappa. För vad vore jag utan honom? Utan några som helst förberedelser om hur hemskt livet kan vara så slungades jag ut i den stora vida världen. Med mig fick jag bara löften om att allt är så rosenrött och lätt. Förståelse för att det kanske fanns en anledning till att jag inte skötte min skolgång saknades, utan att överdriva. Tack för att du fick mig att känna ångest över något som jag först nu förstår inte var mitt fel. Tack för att du är min förebild för hur man inte ska göra, när det gäller det mesta i livet. Älskar dig ändå!
Vidare vill jag tacka en person som jag inte har haft någon kontakt med på många många år, men som ändå hemsöker mina tankar med jämna mellanrum. Min låg- och mellanstadie fröken. Tack för att du såg hur jag blev behandlad i skolan. Tack för att du valde att ignorera det till en början. Ett ännu större tack för att du senare när allt kom omkring valde att ställa dig på deras sida.
Får ju inte glömma mina vänner. Mina kära gamla vänner. Har så mycket att tacka er för att jag inte vet var jag ska börja. Ska försöka fatta mig kort. Tack för alla de gånger ni fick mig att känna mig värdelös. När ni utan synes anledning fick mig att önska att jag aldrig blivit född. Tack för alla gånger ni svikit mig när jag behövt er som mest. Ingen har haft sådan tur som jag att ha funnit vänner som i ens värsta stund i livet, utan samvetskval inte bara kunde sparka på den som ligger, utan även begrava den levande. Tack för att ni finns!
Utan er hade jag med all säkerhet inte varit den jag är idag. Och den jag är idag mina kära vänner, är någon bra mycket bättre än alla ni tillsammans.
So fuck you, fuck you very much!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar