Om att tappa kontrollen

Ger det ett sista försök att få till ett nytt inlägg. Har läst inlägget som kom före detta så många gånger nu att jag nog kan det utantill. Jag har studerat det och analyserat varje liten bokstav i hopp om att bringa mig själv förståelse, men till ingen nytta. Förstår inte. Inte alls.

Förvirrad och intrasslad i mina egna lögner och manipulationer om att jag mådde bättre. Eller gjorde jag det på riktigt? Minns inte. Vet inte. Var jag så mån om att andra skulle tro att jag kunde rida ur stormen att jag intalade mig själv samma sak? Kan man förneka så gravt att man tappar verklighetsuppfattning? Det verkar inte bättre.

Två timmar efter att inlägget publicerades sköljdes alla de små piller som inte längre var tänkta åt mig ner i min strupe. Jag skulle ju klara mig utan de, trodde jag, trodde de som borde vetat bättre. En efter en sveptes de ner. Efter ytterliggare två timmar var jag på väg till akuten. Vägen dit, orden, ansikten - borta ur minnet för alltid. Och kanske lika bra det.

När jag åter får kontakt med omvärlden kommer då insikten om vad jag gjort när jag ligger på en brits på akuten och blir itvingad medicinskt kol? Nope. Inte heller då jag blir inskriven på avdelning och inte får åka hem. Ska jag ha möte med suicidpreventions-teamet? Jag?

Men där någonstans mellan mötet med psyk och besöket på gyn som påminner om att det inte längre bara handlar om mig så fattar jag. Jag minns tabletterna. Jag minns paniken. Jag minns desperationen när jag fortsätter svälja de, näve efter näve. Mest oroväckande minns jag lugnet som infann sig när tablettasken slutligen var tom. För det var just precis så jag kände mig också, tom, lugn och för en gångsskull ångestfri. Jag somnade på soffan bara minuter därpå, belåten och tillfreds. Annat var jag när jag vaknade upp. Men det är en historia för sig.

Och så de besvikna minerna. På sjukhuspersonal, på bekanta ansikten som man givetvis skulle få möta (vore väl synd om man blev besparad otur i en sådan situation) och framför allt de anhöriga. Jag vill visa de alla långfingret. Men å andra sidan så förstår jag de och får hålla inne med mina ord, och även mitt långfinger. Men sanningen är den att man kan aldrig förstå. Har man inte varit där kan man aldrig någonsin förstå. Och förstår man inte, så kan man heller inte dömma. Men vem är jag att bestämma det? Jag förlorade min rätt att tycka till i frågan i samma sekund som jag svalde de små vita.

Och nu befinner jag mig någonstans på ruta -232. Alltså en bit kvar innan målet kan man säga. Men denna gång håller jag inne med klyschorna och de kloka orden om solsken efter regn. Detta regn får lov att ösa bäst fan det vill ett tag. Planerar inte länge fram än en timme i taget. Så får vi se när vi når målet. Vet inte om det är att hoppas på för mycket eller att trösta sig för att orka med men får väl se det som att polleten trillade iaf ner. Insikten är väl kanske nödvändigt om man ska trassla sig ut detta nu. Well see..

Och så svänger det igen..

...fast denna gången inte ner i det där jobbiga utan åt ett annat oväntat, men samtidigt planerat håll. Låter ju väldigt konstigt men så kan det vara ibland. Jag har alltid, oavsett hur jag mått kunnat planera och se framåt. Kanske för att hålla modet uppe eller kanske bara för att mitt mörker inte omfattar framtiden utan dåtiden. I vilket fall så har planer gjorts upp. Men senare pga. diverse orsaker inte kunnat genomföras. Kontroll-freak som man är så har det inte känts som ett alternativ att skjuta upp det. Jag ville nu eller aldrig. Och eftersom nu inte var lämpligt så kändes det som jag stängde dörren och försökte förlika mig med att det skulle bli aldrig.

Men dörren blåstes upp och jag vill tro att det helt enkelt var menat så. Och inte fören nu inser jag hur mycket jag nog hade lidit om det inte blivit av, och om den där dörren förblivit stängd. Jag försöker acceptera att livet inte alltid väntar in mig och mitt medgivande om vilken väg som ska följas. Ibland tar det oväntade vägar. Och just denna väg känns så rätt.

Det är inte utan att jag blir orolig. För den behandling som satts in har nu gradvis avslutats lika fort. Samtalet som är inbokat väntar imorgon bitti. Men jag känner att nog även det kommer få rinna ut i sanden. Jag har något annat som håller mitt fokus borta från det där hemska stället och som för tillfället är den bästa motivationen att fortsätta framåt. Jag säger inte att jag inte kommer behöva den där hjälpen längre fram, jag säger bara att jag inte behöver den just nu.

Sakta men säkert..

...så går det framåt. De fysiska orsakerna till det psykiska lidandet är uteslutna nu. Medicinen verkar mer för varje dag som går och beräknas nå full effekt efter nästa vecka. För att försäkra sig om att den ska ge utlovad effekt är nu dosen höjd. Biverkningarna gör sig fortfarande påminda men nu när jag kan sova hela nätter igen så är illamåendet, ångestattackerna och rastlösheten inte lika påtaglig att uthärda.

Det fanns två alternativ för hur detta skulle lösas och jag fasade för båda. Det ena var piller, det andra samtal. Men nu verkar det som det blir en kombination av båda. Första samtalet är redan bokat tydligen utan min vetskap. Det enda jag behöver göra är att infinna mig där. Jaha ja..

Samtalen skrämmer mig för att jag vet att det ännu finns så mycket som jag förträngt och som ligger där och lurar i bakhuvudet. Jag är rädd för att släppa lös det. Rädd för vad det ska göra med mig. Orkar inte backa tillbaka till det där mörka stället igen. När man ser ljuset så vill man bara sitta blixtstilla och vågar sig inte på minsta rörelse av rädsla att man ska tappa ljuset ur sikte. Jag är livrädd för om vi ska kunna hitta en balans för hur mycket som måste trasslas och redas ut för att det inte ska kunna skada mig mer, och hur mycket som man ska låta bli att gräva i för att inte hålet ska bli så djupt att inget kan fylla igen det. Rädslan släpper inte sitt grepp om mig.

Men trots det gör jag som jag blir tillsagt. Jag följer råden. Inställer mig till möten. Stoppar i mig pillren. Lyder. Är en duktig flicka. En duktig men svag liten flicka om tydligen inte klarade av att rida ut stormen på egen hand. Lilla svaga flicka som nu är beroende av så mycket för att hitta tillbaka till ett värdigt liv igen. Har jag något annat val än att lyda när jag blivit tvungen att erkänna att jag inte har kapacitet att lösa det själv? Svaret är självklart. Även för mig..