...så går det framåt. De fysiska orsakerna till det psykiska lidandet är uteslutna nu. Medicinen verkar mer för varje dag som går och beräknas nå full effekt efter nästa vecka. För att försäkra sig om att den ska ge utlovad effekt är nu dosen höjd. Biverkningarna gör sig fortfarande påminda men nu när jag kan sova hela nätter igen så är illamåendet, ångestattackerna och rastlösheten inte lika påtaglig att uthärda.
Det fanns två alternativ för hur detta skulle lösas och jag fasade för båda. Det ena var piller, det andra samtal. Men nu verkar det som det blir en kombination av båda. Första samtalet är redan bokat tydligen utan min vetskap. Det enda jag behöver göra är att infinna mig där. Jaha ja..
Samtalen skrämmer mig för att jag vet att det ännu finns så mycket som jag förträngt och som ligger där och lurar i bakhuvudet. Jag är rädd för att släppa lös det. Rädd för vad det ska göra med mig. Orkar inte backa tillbaka till det där mörka stället igen. När man ser ljuset så vill man bara sitta blixtstilla och vågar sig inte på minsta rörelse av rädsla att man ska tappa ljuset ur sikte. Jag är livrädd för om vi ska kunna hitta en balans för hur mycket som måste trasslas och redas ut för att det inte ska kunna skada mig mer, och hur mycket som man ska låta bli att gräva i för att inte hålet ska bli så djupt att inget kan fylla igen det. Rädslan släpper inte sitt grepp om mig.
Men trots det gör jag som jag blir tillsagt. Jag följer råden. Inställer mig till möten. Stoppar i mig pillren. Lyder. Är en duktig flicka. En duktig men svag liten flicka om tydligen inte klarade av att rida ut stormen på egen hand. Lilla svaga flicka som nu är beroende av så mycket för att hitta tillbaka till ett värdigt liv igen. Har jag något annat val än att lyda när jag blivit tvungen att erkänna att jag inte har kapacitet att lösa det själv? Svaret är självklart. Även för mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar