Ger det ett sista försök att få till ett nytt inlägg. Har läst inlägget som kom före detta så många gånger nu att jag nog kan det utantill. Jag har studerat det och analyserat varje liten bokstav i hopp om att bringa mig själv förståelse, men till ingen nytta. Förstår inte. Inte alls.
Förvirrad och intrasslad i mina egna lögner och manipulationer om att jag mådde bättre. Eller gjorde jag det på riktigt? Minns inte. Vet inte. Var jag så mån om att andra skulle tro att jag kunde rida ur stormen att jag intalade mig själv samma sak? Kan man förneka så gravt att man tappar verklighetsuppfattning? Det verkar inte bättre.
Två timmar efter att inlägget publicerades sköljdes alla de små piller som inte längre var tänkta åt mig ner i min strupe. Jag skulle ju klara mig utan de, trodde jag, trodde de som borde vetat bättre. En efter en sveptes de ner. Efter ytterliggare två timmar var jag på väg till akuten. Vägen dit, orden, ansikten - borta ur minnet för alltid. Och kanske lika bra det.
När jag åter får kontakt med omvärlden kommer då insikten om vad jag gjort när jag ligger på en brits på akuten och blir itvingad medicinskt kol? Nope. Inte heller då jag blir inskriven på avdelning och inte får åka hem. Ska jag ha möte med suicidpreventions-teamet? Jag?
Men där någonstans mellan mötet med psyk och besöket på gyn som påminner om att det inte längre bara handlar om mig så fattar jag. Jag minns tabletterna. Jag minns paniken. Jag minns desperationen när jag fortsätter svälja de, näve efter näve. Mest oroväckande minns jag lugnet som infann sig när tablettasken slutligen var tom. För det var just precis så jag kände mig också, tom, lugn och för en gångsskull ångestfri. Jag somnade på soffan bara minuter därpå, belåten och tillfreds. Annat var jag när jag vaknade upp. Men det är en historia för sig.
Och så de besvikna minerna. På sjukhuspersonal, på bekanta ansikten som man givetvis skulle få möta (vore väl synd om man blev besparad otur i en sådan situation) och framför allt de anhöriga. Jag vill visa de alla långfingret. Men å andra sidan så förstår jag de och får hålla inne med mina ord, och även mitt långfinger. Men sanningen är den att man kan aldrig förstå. Har man inte varit där kan man aldrig någonsin förstå. Och förstår man inte, så kan man heller inte dömma. Men vem är jag att bestämma det? Jag förlorade min rätt att tycka till i frågan i samma sekund som jag svalde de små vita.
Och nu befinner jag mig någonstans på ruta -232. Alltså en bit kvar innan målet kan man säga. Men denna gång håller jag inne med klyschorna och de kloka orden om solsken efter regn. Detta regn får lov att ösa bäst fan det vill ett tag. Planerar inte länge fram än en timme i taget. Så får vi se när vi når målet. Vet inte om det är att hoppas på för mycket eller att trösta sig för att orka med men får väl se det som att polleten trillade iaf ner. Insikten är väl kanske nödvändigt om man ska trassla sig ut detta nu. Well see..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar