Jag är inne på min tredje semestervecka, även kallad sjukskrivning, men visst låter semester bättre? Känner mig mer trött och utbränd än innan, så det är inte utan att man får en klump i bröstet och frågor om hur sjutton jag ska klara av denna sista termin svämmar över i skallen. Men det ska gå. Det bara måste det. Missar under dessa fyra veckor ett viktigt delmoment som tyvärr gör att jag inte kan ta examen till jul som det var tänkt. Trodde jag hade accepterat att det får bli så att jag får min examen i vår istället, men det faktum att saker inte blir som jag planerat är ett ständigt störningsmoment som driver mig till vansinne. Vad är väl ett jäkla halvår mer eller mindre kan man undra. Hur jobbigt är det att ta igen de fyra veckorna i början på nästa år. Men om man som jag redan planerat de kommande tre åren så faller inte bara en plan pga. min sjukskrivning, utan tvåhundra på samma gång.
Jag ska tydligen lära mig att leva i nuet. Inte älta saker som hänt för tio år sedan, och inte planera fem år fram i tiden. I min värld finns inte nu. Jag befinner mig aldrig i nuet, aldrig någonsin. Men det ska det tydligen bli ändring på. Detta bestämdes på första mötet med kuratorn förra veckan. Det pratades mindfulness, KBT och ångesthantering. På tisdag faller domen och jag får förhoppningsvis en plan på hur vi ska gå vidare. Antingen hos kuratorn eller vidare till en psykolog, men troligen både och.
Det är något visst med att prata om privata saker med en främling. Man formar liksom orden på ett nytt sätt. Och ibland hajar jag till själv och blir förvånad över orden som kommer ur min mun. Förr kunde jag ursäkta mig med att jag inte visste var all ångest kommer ifrån. Nu är jag olyckligt medveten om iallafall en av de främst anledningarna vilket gör det svårt att längre förneka. Men det är likförbannat lika svårt att prata om. Jag undrar om det där är ett ämne som jag någonsin kommer kunna acceptera är utom min kontroll. Inget jag kan göra ogjort, och inget jag kan glömma och sopa under mattan. Förhoppningen är bara att lära sig hantera det, det skulle räcka gott och väl. Men jag har hopp. För första gången på länge har jag faktiskt det. Hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar