Jag är usel på att uppdatera bloggen, trots att jag dagligen klickar mig in och menar att skriva något. Men det blir helt enkelt inte så. Har inte så lätt att få fram orden längre. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte ens vet vad jag känner längre. Svårt att beskriva en känsla som inte ens finns där.
Dagarna går i slowmotion och jag vandrar omkring i någon slags dimma som inte riktigt låter mig se klart på saker och ting. Och när någon frågar hur jag mår, så slår det mig att jag vet faktiskt inte själv. Vet inte riktigt hur jag lyckas åstadkomma någonting när hjärnan känns rutten. Ingenting fungerar som det ska. Minnet, koncentrationen, tänkandet, puts väck. Det går såklart ut över skolan, vilket är extra toppen nu när det är sista terminen och det verkligen gäller. My luck as always. Skillnaden nu är att min perfektionism övergått till något slags "orka bry sig- stadium". Vill inte ens veta hur resultaten kommer se ut, och besvikelsen lär dyka upp som den äldsta och bästa vännen, alltid där.
Har äntligen fått tid hos psyk, hos både psykolog och psykiatriker. Spännande värre. Jag vet att jag så väl behöver det där, jag är inte så korkad...än. Men helvete vad det tar emot. Det tar emot att berätta samma skit återigen, att höra samma svar återigen, och remitteras vidare...återigen. Fint att olika instanser inom sjukvården är kopplade till varandra. Vore ännu finare om detta hade inneburit att de delar informationen med varandra också och inte bara skickar vidare ett namn och ett nummer, så får man börja på ruta ett..återigen. Tröttsamt. Inte minst för den som redan är dödstrött.
Har vänt på dygnen till råga på allt. Eller vänt på de är kanske lite missvisande. Har vänt upp-och-ner-ut-och-in på dygnen snarare. Ännu mindre sömn = ännu sämre hjärnkapacitet. Just what I need.
Och så korr läser jag inlägget och inser varför jag uppdaterar så frekvent. För att jag låter ännu mer negativ och deppad än vad som kanske är sanningen. Och så tänker jag på de som jag känner som läser här och hur otroligt trevligt det måste vara för de. Så då går jag tillbaka i texten. Raderar. Cencurerar. Förminskar. Och då har ju hela syftet med att blogga försvunnit.
Och då undrar ni, om det här är den cencurerade versionen av hur negativ och deppad hon är, hur fasen står det till med henne egentligen? Och ja, jag undrar detsamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar