Where the dead ships dwell - In Flames

Big picture slowly fades,

Walls are closing in,

And there I was,

cursing the ground,

Unable to understand

I won't let the world break me

So I need to change direction

Nothing special

I'm far from perfect

Like the way for me

Feel I was running an endless mile

Last candle burns

And I'm dying inside

All of this will turn to ash

A change for a piece of mind

Walking where the dead ships dwell

These are shores I left behind

Streets were getting smaller

And I have to leave

Feel I was running an endless mile,

Last candle burns

And Im dying inside

All of this will turn to ash

A change for a piece of mind

All I hear is noise

Heart so false

So guess, I took it for granted

I know I went too far

I won't say I'm sorry

I got what I deserved

I got what I deserved

Feel I was running an endless mile,

Last candle burns

And I'm dying inside

All of this will turn to ash

A change for a piece of mind

Feel I was running an endless mile,

Last candle burns

And I'm dying inside

All of this will turn to ash

A change for a piece of mind

1 2 testing testing

Ger det ett försök att blogga från mobilen. Det är trots allt när man inte är i närheten av en dator som lusten att skriva och avreagera sig ofta infinner sig.

Klockan är 23.10 och jag är redan i säng. Måste vara något slags rekord. Minns inte när jag senast la mig innan 03. Förhoppningen är att man kanske ska somna någorlunda utan kamp ikväll och kanske, bara kanske känna sig iaf till hälften som en människa istället för en drogad zombie.

Förresten är den första tabletten avverkade. Nu väntar vi bara på att den ska utföra magi och mirakel och lösa alla mina bekymmer. Alla andra verkar tro att det är ungefär så det ska gå till, så jag ska väl inte vara sämre än att haka på. Bitter, jag? Never!

Frustrerad

Kan man inte bara vakna en enda morgon och inte känna ett hat gentemot hela världen. Blir bara mer och mer förbannad över allt och inget och frustrationen byggs på tills det en vacker dag exploderar likt en atombomb. Fan!

Skolan är avklarad nu, alla uppgifter inne och alla tentor gjorda. Allt godkänt och klart och nu borde man kunna pusta ut, ta ett steg tillbaka och känna hur stressen rinner av en. Men icke. Stressen är värre än någonsin, och ångesten är inte sen att haka på. Fan!

Trots en underbar helg i Göteborg med massa god mat och det finaste sällskap man kan tänka sig, så är mitt sinne ur funktion. Kan inte ens njuta av det som vanligtvis skulle få mig i extas. Jag är inte riktigt i fas med att umgås med andra. De går mig på nerverna genom det enkla faktum att de existerar. Fan!

Har inte hämtat ut mina tabletter, som jag skulle börjat knapra förra veckan. Bara tanken på att jag är tvungen att stoppa i mig de gör att det börjar koka inombords. Måste ringa ner och få en tid hos psykologen men orka. Orka, är mitt motto just nu.

Fan, och åter fan!

När mörkret faller

Från gamla bloggen. Men känslan är densamma, över ett år senare...


Slår upp ögonen och möts av ljuset. Kan känna dess värme på min hud. Känna hoppet tändas i bröstet, och tankarna lämna mig ifred. Lugn, frid och harmoni fyller hela min själ.

Just då inser jag att detta är för bra för att vara sant. Hoppet byts snabbt ut mot ängslan. Oron växer sig snabbt större i maggropen. Jag sätter mig upp, sakta. Vaksam, inväntar något, känner hur det lurar runt hörnet.

Då ser jag det. Som så många gånger förr. Det jag alltid fruktat. Mörkret. Det sprider sig över rummet. Börjar i ena hörnet och kryper sakta allt närmre. För varje sekund så slukar den rummet, en centimeter i taget. Jag ställer mig upp, nu i panik. Backar. Kommer längre ifrån. När ryggen nuddar mot väggen bakom mig så är paniken ett faktum. Hoppet, lugnet och harmonin slukas, precis som ljuset sekunderna innan. Tankarna och kaoset tar åter över. Smärtan av att jag bara för en sekund låtit mig luras att det skulle ha blivit annorlunda, bättre, gör att benen inte orkar längre. Jag känner hur jag tappar orken och långsamt glider ner till marken igen. Åter nattsvart. Jag har inget val än att återigen erkänna mig besegrad, och överlämna mig i mörkrets våld.

Men där, långt bort någonstans, finns en ljus punkt. Likt en ensam stjärna på natthimlen, så vakar den över mig. Dess svaga sken påminner mig om att allt inte är mörker. En dag, ska jag hitta ljuset. En dag..

Man är värd så mycket som man värderar sig till

Det finns en sak som stör mig. Enormt mycket. Alla har ett bagage. Vissa har bara ett handbagage, litet lätt och hanterbart. Andra, ett mycket tyngre. Och så finns det de vars bagage överskrider maxvikten, som omöjligt kan bäras av en ensam individ, som behöver en gaffeltruck för att frakta omkring skiten. Att sedan denna skit, oavsett volym påverkas oss på ett eller annat sätt är nog de flesta överens om. Men så till störningsmomentet då. Även fast man har ett bagage som uppenbarligen påverkat hur man är som person och hur man reagerar i olika situationer så är detta ingen ursäkt för något. -"Visst hon har varit med om en massa skit, meeeeeen det är ju ingen ursäkt." Say what?

Varför skulle det inte vara en ursäkt? Inte ursäkt i form av: "det är okej att göra vad som än faller en in och såra andra på kuppen om man bara har en bra ursäkt." Menar bara att om jag t.ex. inte lärt mig hantera konflikter och situationer där jag känner mig trängd, på annat sätt än att jag får psykbryt och använder alla medel möjliga för att försvara mig i vad jag anser är en hotfull situation, så kanske man kan tänka ett snäpp längre och fråga sig varför någon reagerar så. Jo jag tycker, på riktigt, att det är en ursäkt. Inte okej, men förståligt.

Men nej, nu är man ju en vuxen människa, man ska ha bearbetat all skit man varit med om, även om man tillhör kategorin med bagage XL. Man ska veta bättre. Man kan inte använda samma gamla ursäkter längre. Gör något åt det istället. Vill nog påstå att det är personer med "handbagage" som gärna drar sig med dessa klyschor. Vissa saker sätter djupare spår än att man bara kan växa upp och ändra sig. Korkat att tro något annat.

Allra helst yttras detta när man anser att någon saknar tillit för andra människor och inte går omkring som en öppen bok för alla att skåda de skitiga sidorna innehållandes smärta, sorg och svek. Hur svårt kan det vara att förstå att om man blir behandlad som skit och tilltalad som skit så värderar man sig själv som vadå? Bingo! Skit!

Den som inte anser sig vara något värd kräver inte mycket av andra. Det säger ju sig självt. Vilket innebär ännu mer svek, ännu fler dolkar i ryggen och ännu mer självhat. Men det är ju bara att släppa. Det är väl ingen ursäkt till att vara misstänksam och paranoid och tro att alla är ute efter att såra mig. Det är bara en dålig ursäkt för att få se sig själv som den oskyldiga, som ett försvarslöst offer.

Men riktigt så är det inte, tro det eller ej. Jag vill inte spela offer. Det är fan det sista jag vill. Jag är mina värsta kritiker, jag är väl medveten om mina fel och brister. Jag tar ansvar för sådant som är mitt fel. Men jag vägrar förneka anledningarna till varför jag är som jag är. Jag vill till inget pris låta någon ta ifrån mig mina ursäkter. Lika lite som jag vill låta alla de svin som märkt mig för livet gå fria och utan skuld.

Med det sagt så vill jag ändå påstå att man lärt sig något. Jag vandrar knappast längst den stigen längre. Jag väljer mina vänner med omsorg, och blottar inte strupen för någon som jag tvivlar det minsta på. Been there done that, aint going back. Men mina metoder att värja mig mot att hamna i den ställningen till någon tar sig ibland konstiga uttryck, och uppskattas knappast av andra. Jag kan själv hålla med om att det går överstyr ibland, jag är först att erkänna det. Men om det är enda sättet att hålla mig på banan so be it. Sen vad andra tycker, det får stå för de. Det är mina ursäkter och jag godtar de och just nu spelar inget annat någon roll.

Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på

Jag kommer ihåg en tid då jag uppskattade att vara ensam. Jag kunde ta en heldag och bara umgås med mig själv. Ingen dator på, ingen telefon. Bara jag och musiken dånandes ur högtalarna och skrivblocket vilande på knät. Jag saknar det där, att kunna slappna av och släppa allt för en sekund.

Och så den här tiden på dygnet. Den som en gång var min favorit. När alla låg i säng och sov och jag bara kunde njuta av tystnaden med en kopp te framför tvn eller näsan begravd i en bok. Nu fasar jag inför den här tiden. Jag vet att jag inte kan somna så ingen idé att lägga sig. Istället blir jag sittandes ensam i soffan med en klump i bröstet. Varför har jag inget svar på.

Den hör väl på något sätt samman med min nya fobi att vara ensam. Jag klarar bara inte av det. Inte ens kortare stunder. Har sådan hemsk separationsångest som inte liknar något annat. Jag vill kunna vara själv, och göra sådant som jag uppskattar och som får mig att må bra. Men det funkar bara inte längre. Inget funkar som det ska längre.

Det är otäckt att känna att man som person bara försvinner mer och mer. Allt som en gång var jag blir för varje minut som går mer otydligt. Jag känner inte igen känslorna i bröstet. Inte oron som vägrar lämna min kropp. Och framförallt inte de tomma ögonen som möter mina i spegeln. Vart tog hon vägen, tjejen som hade allt att leva för. Hon vars ögon var fulla med liv och glädje, men även jävlar anamma och vilja av stål. Hon var okrossbar. Oemotståndlig. Nu får hon kämpa för att orka upp på morgonen. Nu är varje andetag en kamp, som hon sakta med säkert känner att hon håller på att förlora.

Vad hände längst vägen? Vad fan hände?

Att tro är ansträngande, att tvivla kommer nästan av sig självt

Så var även denna dagen kommen då det var dags att träffa psykologen för första gången. Gick inte alls som jag hade tänkt mig. Till att börja med så har jag mina idéer om hur en psykolog, eller egentligen en person, ska vara om jag ska kunna öppna mig och känna ett förtroende. Den viktigaste regeln av alla är att personen inte ska vara för ung. Och där föll det väl idag med en gång eftersom hon inte kändes mer än något år äldre än mig. Men jag vet ju att sånt där tar tid, och att man får lov att vänja sig innan det känns naturligt att prata med vad som egentligen är en främling.

Men jag fick inte, denna gången heller, chansen att vänja mig och känna att det är på väg åt rätt håll. För redan efter halva sessionen så beslutades det att jag ska slussas vidare. Allvarligt? Hur många gånger ska jag behöver börja om med någon ny person? Vräka ur sig sitt innersta för att sekunderna senare få veta att jag kan få mer effektiv hjälp på annat håll. Denna gånger ska jag förresten inte ens få remiss och ett inbokat möte. Det är nämligen meningen att jag själv ska "tjata" till mig en tid på psyk eftersom jag ju ändå ska dit för medicinsk utvärdering på fredag.

Hela förra veckan har det bara dalat neråt, och detta gör knappast att man känner hoppet tändas. Snarare som att någon blåste ut det sista lilla ljus jag hade kvar. Hopplöst. Just nu känns det inte som jag orkar kämpa mer. Jag tänker inte böna och be om hjälp, där går min gräns. Och eftersom ingen verkar veta var i helvete denna hjälp finns att få, så ger jag de alla långfingret och ber de dra dit pepparn växer. Ska det vara så jävla svårt?

Ingenmansland

Jag är usel på att uppdatera bloggen, trots att jag dagligen klickar mig in och menar att skriva något. Men det blir helt enkelt inte så. Har inte så lätt att få fram orden längre. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte ens vet vad jag känner längre. Svårt att beskriva en känsla som inte ens finns där.

Dagarna går i slowmotion och jag vandrar omkring i någon slags dimma som inte riktigt låter mig se klart på saker och ting. Och när någon frågar hur jag mår, så slår det mig att jag vet faktiskt inte själv. Vet inte riktigt hur jag lyckas åstadkomma någonting när hjärnan känns rutten. Ingenting fungerar som det ska. Minnet, koncentrationen, tänkandet, puts väck. Det går såklart ut över skolan, vilket är extra toppen nu när det är sista terminen och det verkligen gäller. My luck as always. Skillnaden nu är att min perfektionism övergått till något slags "orka bry sig- stadium". Vill inte ens veta hur resultaten kommer se ut, och besvikelsen lär dyka upp som den äldsta och bästa vännen, alltid där.

Har äntligen fått tid hos psyk, hos både psykolog och psykiatriker. Spännande värre. Jag vet att jag så väl behöver det där, jag är inte så korkad...än. Men helvete vad det tar emot. Det tar emot att berätta samma skit återigen, att höra samma svar återigen, och remitteras vidare...återigen. Fint att olika instanser inom sjukvården är kopplade till varandra. Vore ännu finare om detta hade inneburit att de delar informationen med varandra också och inte bara skickar vidare ett namn och ett nummer, så får man börja på ruta ett..återigen. Tröttsamt. Inte minst för den som redan är dödstrött.

Har vänt på dygnen till råga på allt. Eller vänt på de är kanske lite missvisande. Har vänt upp-och-ner-ut-och-in på dygnen snarare. Ännu mindre sömn = ännu sämre hjärnkapacitet. Just what I need.

Och så korr läser jag inlägget och inser varför jag uppdaterar så frekvent. För att jag låter ännu mer negativ och deppad än vad som kanske är sanningen. Och så tänker jag på de som jag känner som läser här och hur otroligt trevligt det måste vara för de. Så då går jag tillbaka i texten. Raderar. Cencurerar. Förminskar. Och då har ju hela syftet med att blogga försvunnit.

Och då undrar ni, om det här är den cencurerade versionen av hur negativ och deppad hon är, hur fasen står det till med henne egentligen? Och ja, jag undrar detsamma

Kaos är namnet på den ordning som skapar förvirring i våra sinnen

Idag bedrivs det något slags världskrig i min skalle. Vilka som krigar eller vilka som vinner har jag inte längre någon koll på. Det där sker utan min inblandning, det startar automatiskt och sker utom min kontroll. Men det är jag som får ta smällen och leva med konsekvenserna, huvudvärken och tröttheten som sakta sänker sig ner och så småningom besegrar mig. Skulle verkligen behöva någon att prata med nu. Avslutade mina sessioner med kuratorn i tisdags och väntar fortfarande på det där samtalet om när man kan tyckas få ett möte med psykologen som ska ta över mitt ärende. Att vänta har aldrig varit min starka sida.

Vardagen är åter igång, med alla måsten och rutiner. Inbillade mig att det skulle vara något nyttigt för mig, att vara sysselsatt och återgå till det normala. Men rutiner och sysslor till trots så fortsätter jag lalla runt i min lilla bubbla av kaos. Den där bubblan där de närmsta ibland fick en liten inblick. Nu är den stängd för allmänheten. Orkar inte dela med mig. Orkar inte sätta ord på vad jag känner. Kaos sammanfattar det hela bra.

Fick frågan på mitt senaste samtal om hur jag känner om jag försöker tänka mig att vi på något mirakulöst (mina ord, inte hennes) sätt skulle lösa allt som bekymrar mig. Och jag har försökt tänka tanken flera gånger, men det går liksom inte. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tillåta mig själv att gissa. För utan allt det där, utan mitt ständiga kaos, vad blir det då kvar? Det har varit såhär så länge nu att jag identifierar mig med mina problem. Det är helt enkelt inte jag utan dom. Och när man känner så, hur ska man då kunna låta bli att känna sig livrädd? Och framförallt hur ska man finna motivationen att orka, om det innebär att jag förlorar mig själv på vägen. Hur hemskt man än har det, så är även den avskyvärdaste av platser en trygghet där man vet vad man har. Tänk om jag strävar efter någon plats som är oåtkomlig, eller om möjligt ännu värre. Jag vet inte, vet inget längre..

Om att lämna avtryck

..taget från min gamla blogg violete-blue.blogspot.com



Jag minns de första orden du sa till mig, och jag minns min reaktion och mitt svar. Du bäddade knappast för en vänskap, snarare för en väldigt fientlig situation. Men du överrumplade mig och visste vilka knappar du skulle trycka på. Du bearbetade mig dag efter dag, lockade fram de reaktioner du ville ha, och dum och naiv som jag var svalde jag dina ord med hull och hår. Du läste mig som en öppen bok och gav mig alla de svar jag sökte och som ingen annan kunde ge. Ingen annan än du kunde trösta. Ingen annan kunde förstå. Du kunde leda mina tankar in på andra spår, få mig att glömma det jobbiga.

Men vad jag insåg först senare var att du inte bara ledde in mig på andra spår, du manipulerade mig medvetet att gå vilse och glömma bort det som var viktigt. Du fick mig att tro att du var min enda vän. Att bara du förstod. Men du fortstod aldrig, du kommer aldrig förstå.

Medan du bearbetade mig, gjorde jag detsamma. Medan du manipulerade var jag redan i full gång med min plan. Vad du inte visste var att mina ögon öppnades innan vi ens kommit halvvägs. Det kom sig så naturligt att följa dig. Att lyda din minsta hint. Och ju längre in på stigen du förde mig, desto längre in bland snåren hamnade även du. Utan att ens märka det hade du tappat både karta och kompass. Då var det dags för mig att avsluta spelet, att avslöja dig som förlorare. Mina fötter kände igen stigen och följde spåren tillbaka. Du blev ensam kvar.

Åren gick utan minsta tecken på liv. Men som jag förutspådde så kom du åter krypande. Ditt förnekande om att vägen tillbaka från snåret var ett helvete, var bara patetiskt att lyssna på. Du visste, och jag visste, att mina fötter snabbt hittade tillbaka, jag hade någon som tog emot mig när jag var osäker på vägen, jag hade en ledstjärna som förde mig tillbaka dit jag hör hemma. Men du gick vilse, du snubblade, förlorade hoppet och sålde din själ för att komma tillbaka.

Men till vilket nytta? Denna gång var jag garderad, fast det trodde å andra sidan du också att du var. Jag ville inte att det skulle sluta som det gjorde, jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle bli så, men du gav mig inget val. Insikten om att du hellre hade funnit mig svag, bedjande och i beroendeställning för att återigen få mig att tappa fotfästet, gjorde det omöjligt att motstå att göra slut på dig en gång för alla.

Att de enkla små orden kunde få dig att tappa masken, att rasera alla murar du byggt upp, kunde jag aldrig ens vågat hoppas på. Du slog sönder din gard tills det återstod bara spillror och stoft av det som en gång varit. Du förlorade det sista av din stolthet, och åter stod du där som förloraren utan någon chans till revansch.

Är det fel av mig att le åt det? Att suga åt mig de sista uttalade orden, din smärta och din besvikelse. Att finna tillfredsställelse i att jag vet att varje gång du sluter ögonen så finns mitt ansikte på din näthinna. Det göder mitt ego att veta att du saknar mig, att jag lämnade efter mitt ett stort tomrum. Det plågar dig att veta att du inte lyckade förstöra för mig, att samma famn som fanns för mig då fortfarande finns där nu. Han tröstar mig, håller om mig och älskar mig. Och den där famnen är så mycket mer inbjudande när jag vet att det gör dig ont, att du hatar mig för det.

Så varför känner jag så? Jo, det ska jag tala om för dig. För att jag vet att du hade känt likadant. Du hade gottat dig åt mitt fall, om jag varit i dina skor. Som man bäddar får man ligga må vara en klyscha, men i ditt fall är det fakta. Den fälla du gillrade åt mig, fastnade du i själv. Kanske tror jag på att alla får det de förtjänar, och du fick ditt, med råge.

Förr var jag lyckligt omedveten, nu är jag olyckligt medveten

Jag är inne på min tredje semestervecka, även kallad sjukskrivning, men visst låter semester bättre? Känner mig mer trött och utbränd än innan, så det är inte utan att man får en klump i bröstet och frågor om hur sjutton jag ska klara av denna sista termin svämmar över i skallen. Men det ska gå. Det bara måste det. Missar under dessa fyra veckor ett viktigt delmoment som tyvärr gör att jag inte kan ta examen till jul som det var tänkt. Trodde jag hade accepterat att det får bli så att jag får min examen i vår istället, men det faktum att saker inte blir som jag planerat är ett ständigt störningsmoment som driver mig till vansinne. Vad är väl ett jäkla halvår mer eller mindre kan man undra. Hur jobbigt är det att ta igen de fyra veckorna i början på nästa år. Men om man som jag redan planerat de kommande tre åren så faller inte bara en plan pga. min sjukskrivning, utan tvåhundra på samma gång.

Jag ska tydligen lära mig att leva i nuet. Inte älta saker som hänt för tio år sedan, och inte planera fem år fram i tiden. I min värld finns inte nu. Jag befinner mig aldrig i nuet, aldrig någonsin. Men det ska det tydligen bli ändring på. Detta bestämdes på första mötet med kuratorn förra veckan. Det pratades mindfulness, KBT och ångesthantering. På tisdag faller domen och jag får förhoppningsvis en plan på hur vi ska gå vidare. Antingen hos kuratorn eller vidare till en psykolog, men troligen både och.

Det är något visst med att prata om privata saker med en främling. Man formar liksom orden på ett nytt sätt. Och ibland hajar jag till själv och blir förvånad över orden som kommer ur min mun. Förr kunde jag ursäkta mig med att jag inte visste var all ångest kommer ifrån. Nu är jag olyckligt medveten om iallafall en av de främst anledningarna vilket gör det svårt att längre förneka. Men det är likförbannat lika svårt att prata om.  Jag undrar om det där är ett ämne som jag någonsin kommer kunna acceptera är utom min kontroll. Inget jag kan göra ogjort, och inget jag kan glömma och sopa under mattan. Förhoppningen är bara att lära sig hantera det, det skulle räcka gott och väl. Men jag har hopp. För första gången på länge har jag faktiskt det. Hopp.

Om att tappa kontrollen

Ger det ett sista försök att få till ett nytt inlägg. Har läst inlägget som kom före detta så många gånger nu att jag nog kan det utantill. Jag har studerat det och analyserat varje liten bokstav i hopp om att bringa mig själv förståelse, men till ingen nytta. Förstår inte. Inte alls.

Förvirrad och intrasslad i mina egna lögner och manipulationer om att jag mådde bättre. Eller gjorde jag det på riktigt? Minns inte. Vet inte. Var jag så mån om att andra skulle tro att jag kunde rida ur stormen att jag intalade mig själv samma sak? Kan man förneka så gravt att man tappar verklighetsuppfattning? Det verkar inte bättre.

Två timmar efter att inlägget publicerades sköljdes alla de små piller som inte längre var tänkta åt mig ner i min strupe. Jag skulle ju klara mig utan de, trodde jag, trodde de som borde vetat bättre. En efter en sveptes de ner. Efter ytterliggare två timmar var jag på väg till akuten. Vägen dit, orden, ansikten - borta ur minnet för alltid. Och kanske lika bra det.

När jag åter får kontakt med omvärlden kommer då insikten om vad jag gjort när jag ligger på en brits på akuten och blir itvingad medicinskt kol? Nope. Inte heller då jag blir inskriven på avdelning och inte får åka hem. Ska jag ha möte med suicidpreventions-teamet? Jag?

Men där någonstans mellan mötet med psyk och besöket på gyn som påminner om att det inte längre bara handlar om mig så fattar jag. Jag minns tabletterna. Jag minns paniken. Jag minns desperationen när jag fortsätter svälja de, näve efter näve. Mest oroväckande minns jag lugnet som infann sig när tablettasken slutligen var tom. För det var just precis så jag kände mig också, tom, lugn och för en gångsskull ångestfri. Jag somnade på soffan bara minuter därpå, belåten och tillfreds. Annat var jag när jag vaknade upp. Men det är en historia för sig.

Och så de besvikna minerna. På sjukhuspersonal, på bekanta ansikten som man givetvis skulle få möta (vore väl synd om man blev besparad otur i en sådan situation) och framför allt de anhöriga. Jag vill visa de alla långfingret. Men å andra sidan så förstår jag de och får hålla inne med mina ord, och även mitt långfinger. Men sanningen är den att man kan aldrig förstå. Har man inte varit där kan man aldrig någonsin förstå. Och förstår man inte, så kan man heller inte dömma. Men vem är jag att bestämma det? Jag förlorade min rätt att tycka till i frågan i samma sekund som jag svalde de små vita.

Och nu befinner jag mig någonstans på ruta -232. Alltså en bit kvar innan målet kan man säga. Men denna gång håller jag inne med klyschorna och de kloka orden om solsken efter regn. Detta regn får lov att ösa bäst fan det vill ett tag. Planerar inte länge fram än en timme i taget. Så får vi se när vi når målet. Vet inte om det är att hoppas på för mycket eller att trösta sig för att orka med men får väl se det som att polleten trillade iaf ner. Insikten är väl kanske nödvändigt om man ska trassla sig ut detta nu. Well see..

Och så svänger det igen..

...fast denna gången inte ner i det där jobbiga utan åt ett annat oväntat, men samtidigt planerat håll. Låter ju väldigt konstigt men så kan det vara ibland. Jag har alltid, oavsett hur jag mått kunnat planera och se framåt. Kanske för att hålla modet uppe eller kanske bara för att mitt mörker inte omfattar framtiden utan dåtiden. I vilket fall så har planer gjorts upp. Men senare pga. diverse orsaker inte kunnat genomföras. Kontroll-freak som man är så har det inte känts som ett alternativ att skjuta upp det. Jag ville nu eller aldrig. Och eftersom nu inte var lämpligt så kändes det som jag stängde dörren och försökte förlika mig med att det skulle bli aldrig.

Men dörren blåstes upp och jag vill tro att det helt enkelt var menat så. Och inte fören nu inser jag hur mycket jag nog hade lidit om det inte blivit av, och om den där dörren förblivit stängd. Jag försöker acceptera att livet inte alltid väntar in mig och mitt medgivande om vilken väg som ska följas. Ibland tar det oväntade vägar. Och just denna väg känns så rätt.

Det är inte utan att jag blir orolig. För den behandling som satts in har nu gradvis avslutats lika fort. Samtalet som är inbokat väntar imorgon bitti. Men jag känner att nog även det kommer få rinna ut i sanden. Jag har något annat som håller mitt fokus borta från det där hemska stället och som för tillfället är den bästa motivationen att fortsätta framåt. Jag säger inte att jag inte kommer behöva den där hjälpen längre fram, jag säger bara att jag inte behöver den just nu.

Sakta men säkert..

...så går det framåt. De fysiska orsakerna till det psykiska lidandet är uteslutna nu. Medicinen verkar mer för varje dag som går och beräknas nå full effekt efter nästa vecka. För att försäkra sig om att den ska ge utlovad effekt är nu dosen höjd. Biverkningarna gör sig fortfarande påminda men nu när jag kan sova hela nätter igen så är illamåendet, ångestattackerna och rastlösheten inte lika påtaglig att uthärda.

Det fanns två alternativ för hur detta skulle lösas och jag fasade för båda. Det ena var piller, det andra samtal. Men nu verkar det som det blir en kombination av båda. Första samtalet är redan bokat tydligen utan min vetskap. Det enda jag behöver göra är att infinna mig där. Jaha ja..

Samtalen skrämmer mig för att jag vet att det ännu finns så mycket som jag förträngt och som ligger där och lurar i bakhuvudet. Jag är rädd för att släppa lös det. Rädd för vad det ska göra med mig. Orkar inte backa tillbaka till det där mörka stället igen. När man ser ljuset så vill man bara sitta blixtstilla och vågar sig inte på minsta rörelse av rädsla att man ska tappa ljuset ur sikte. Jag är livrädd för om vi ska kunna hitta en balans för hur mycket som måste trasslas och redas ut för att det inte ska kunna skada mig mer, och hur mycket som man ska låta bli att gräva i för att inte hålet ska bli så djupt att inget kan fylla igen det. Rädslan släpper inte sitt grepp om mig.

Men trots det gör jag som jag blir tillsagt. Jag följer råden. Inställer mig till möten. Stoppar i mig pillren. Lyder. Är en duktig flicka. En duktig men svag liten flicka om tydligen inte klarade av att rida ut stormen på egen hand. Lilla svaga flicka som nu är beroende av så mycket för att hitta tillbaka till ett värdigt liv igen. Har jag något annat val än att lyda när jag blivit tvungen att erkänna att jag inte har kapacitet att lösa det själv? Svaret är självklart. Även för mig..





Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Det ena är rötter, den andra vingar

Det var någon som frågade mig om vad det var, efter så lång tid, som äntligen fick mig att söka hjälp. Svaret är enkelt. Jag insåg att skadan av att jag mår såhär kommer drabba den jag minst av allt vill ska bli drabbad. Min son. Min lilla oskyldiga gosse.

Alla misstag mina föräldrar gjorde, och dom var inte få det ska gudarna veta, beror på deras egen barndom och uppfostran. Deras usla förebilder, och många gånger också frånvaron av de personer som borde agerat förebilder. De apade efter det och nu lever jag med konsekvenserna av deras handlande. Och den stafettpinnen vägrar jag föra vidare. Den dör och begravs med mig. Min son ska aldrig få uppleva samma sak som jag tvingats utstå. Aldrig.

Han ska ha sin trygghet i föräldrar som skulle gå genom eld och lågor för hans skull, och som han kan lita på i vått och torrt. Och han ska få all den kärlek och uppmuntranhan behöver. Han ska veta att det alltid finns minst två människor här på denna ruttna planet som alltid tror på honom, oavsett vad. Vi ska ge honom rötter så att han blir en stabil och trygg människa med båda fötterna på jorden. Och vingar som aldrig får honom att tvivla på sin förmåga, the sky is the limit.

Tacktal

Från den gamla bloggen..


*Applåderna ljuder*

Taaack, tack ska ni ha. Oj, jag hade verkligen inte räknat med detta, och inget tal har jag förberett heller. Ska försöka att inte bli för långrandig.

Vill börja med att tacka min pappa. För vad vore jag utan honom? Utan några som helst förberedelser om hur hemskt livet kan vara så slungades jag ut i den stora vida världen. Med mig fick jag bara löften om att allt är så rosenrött och lätt. Förståelse för att det kanske fanns en anledning till att jag inte skötte min skolgång saknades, utan att överdriva. Tack för att du fick mig att känna ångest över något som jag först nu förstår inte var mitt fel. Tack för att du är min förebild för hur man inte ska göra, när det gäller det mesta i livet. Älskar dig ändå!

Vidare vill jag tacka en person som jag inte har haft någon kontakt med på många många år, men som ändå hemsöker mina tankar med jämna mellanrum. Min låg- och mellanstadie fröken. Tack för att du såg hur jag blev behandlad i skolan. Tack för att du valde att ignorera det till en början. Ett ännu större tack för att du senare när allt kom omkring valde att ställa dig på deras sida.

Får ju inte glömma mina vänner. Mina kära gamla vänner. Har så mycket att tacka er för att jag inte vet var jag ska börja. Ska försöka fatta mig kort. Tack för alla de gånger ni fick mig att känna mig värdelös. När ni utan synes anledning fick mig att önska att jag aldrig blivit född. Tack för alla gånger ni svikit mig när jag behövt er som mest. Ingen har haft sådan tur som jag att ha funnit vänner som i ens värsta stund i livet, utan samvetskval inte bara kunde sparka på den som ligger, utan även begrava den levande. Tack för att ni finns!

Utan er hade jag med all säkerhet inte varit den jag är idag. Och den jag är idag mina kära vänner, är någon bra mycket bättre än alla ni tillsammans.

So fuck you, fuck you very much!

Ingenting är skadligare än ett sorgset sinne

Det känns som ett steg framåt och två steg tillbaka. Ta ett steg för att må bättre, men för det krävs först att må sämre. Trodde kanske inte att det var möjligt, men det har jag lärt mig nu att det är. Hade inte väntat mig att det skulle bli en dans på rosor, men man kan väl aldrig riktigt förbereda sig på att må sämre när man känner att man redan är och kravlar i det där bottenlösa hålet.

Huvudet känns blytungt. Kroppen seg och inte riktigt med. Tom på något sätt. Det enda som fyller den är ångest. Ångest ångest ångest. Som om någon vridit upp en knapp till max, till bristningsgränsen. Jag vet att det är en biverkningarna. Det är nästintill oundvikligt att inte gå igenom det jag går igenom nu. Jag vet det, så väl. Men det gör inte mindre ont för det.

Men jag vet också att det är övergående. Ångesten innan dess var det inte. Men detta går över. Det tar tid, och jag har inget annat val än att vänta ut det. Påminna mig själv om att detta är början på något bra, även om varje cell i min kropp skriker att det får vara nog nu. Jag må känna att jag ständigt sjunker längre och längre ner. Men det vänder snart. Jag bara vet det.

Försvarsmekanismerna att förneka och förtränga tar dig bara så långt. Förr eller senare dimper minnena ner som en blixt från klar himmel. Förr eller senare inser man varför man har den där klumpen i halsen och mörkret i bröstkorgen. Förr eller senare hinner allt det onda ikapp.

Någon litet och banalt kan utlösa reaktioner man inte är beredd på. Ångesten infinner sig som en trogen vän och bedövar alla sinnen utom smärtan i bröstet. Utan att veta varför man reagerar eller vad man reagerar på. För att man inte vet, eller för att man inte vill minnas...

Men förr eller senare minns man. Förr eller senare är det oundvikligt att länge blunda och förtränga. Förr eller senare måste man låta minnena flöda fritt, släppas fria från det mörka stället de förvarats inlåsta så länge. Förr eller senare måste man bearbeta allt det onda. Jag antar att förr redan har passerad och att senare är nu. Eller kanske snarare för två år sedan, men bättre sent än aldrig, eller?

Life isn't about waiting for the storm to pass...

...it's about learning to dance in the rain

Att för en gångs skull  inte bli väckt av en öronbedövande larmklocka är en lyx. Imorse vaknade jag istället av regndroppar mot mitt sovrumsfönster. Jag njuter av tanken på att jag slipper gå ut i eländet. Ledig dag innebär att man kan ligga och dra sig i sängen extra länge. Sträcka ut de stela musklerna och bli sådär skönt mjukt i kroppen. Avnjuta en god frukost endast iförd morgonrocken och sedan krypa ner under en filt med en tidning och en kopp te. Det är det bästa med hösten, man slipper ha dåligt samvete för att man stannar inne hela dagen och ägnar sig åt att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. 

Jag är alldeles för dålig på att ta till vara på dagar då jag kan rensa tankarna och ge både kropp och själv en välförtjänt paus. Men jag inser att det är en av de saker som jag nu måste lära mig om det här ska gå vägen. Så idag sitter jag på händerna och bara njuter av tystnaden och lugnet som infinner sig i både hemmet och tankarna. 

Livet är ett mysterium att uppleva och inte ett problem att lösa..

..likväl sitter jag här med vad som påstås vara lösningen på alla mina problem. Varför bemöda sig med att ta reda på orsaken bakom problemen och försöka lösa de, när det enda man behöver göra är att ta ett piller. Hello happiness..

Times like these

I am a new day rising
I'm a brand new sky
to hang the stars upon tonight

But I, I am a little divided
do I stay or run away
and leave it all behind?

Förbanna inte mörkret, utan tänd ett ljus..

..och det är vad jag planerar att göra imorgon. Tända ett litet ljus. En lite ljusglimt i allt mörker. Förhoppningen är att det lilla ljuset ska sprida sig och bli lika stark som solen. Som det en gång varit. Jag förväntar mig att solen då och då kan gå i moln. Tillfälliga gråa moln kan jag hantera. Men jag hoppas kunna undvika solförmörkelser. De där som aldrig tycks ta slut. Jag hoppas. Det är allt jag kan göra just nu. Och ändå är det mer än jag lyckats åstadkomma på vad som känns som en evighet. Välkommen tillbaka hoppet. Du har varit efterlängtad...

Det viktigaste är inte att aldrig falla,

utan att resa sig efter varje fall.

Step One

Bollen är äntligen satt i rullning. En boll som tydligen förväntas lösa alla mina problem. Något skeptisk är jag måste jag erkänna, men ändå.. Ett steg är ändå ett steg, även om det skulle visa sig vara i fel riktning. Hellre fel väg än alternativet att sitta fast på samma ställe.

Även om första steget var tungt och krävde mer kraft än jag trodde att jag hade, så undrar jag ändå varför det dröjde så pass länge. Två år, två fucking år i psykisk misär. Jag antar att jag var tvungen att erkänna mig besegrad och falla ihop, innan jag fick styrkan att be någon om hjälp att plocka ihop bitarna igen. För någon som jag, som hatar att be om hjälp och att hamna i beroendeställning till någon så är detta rock bottom. Jag är vilse, och nu hittar jag inte tillbaka. Min envishet är många gånger min styrka, men i detta fall min största svaghet.

Utlämnad, blottad och trasig är ord som går på repeat i skallen just nu. Och än är det bara början. När man redan är slut som människa känns det föga motiverande att höra att vägen tillbaka blir lång och krävande. Men det är enda sättet.

Det känns orättvist att vägen ner gick med raska steg, men att vägen upp igen inte kan skyndas på. Ett steg i taget, bara ett.

Början efter slutet

Tänk så det kan bli..
2011-09-10. En till synes helt vanlig lördagskväll. Möjligen något mer trist eftersom man är ensam. Mörkret smyger sig på utanför fönstret. Det blåser och regnet smattrar mot fönsterbläcket. Går inte längre att förneka att vi går mot allt mörkare och kallare tider. De obligatoriska Ikea-ljusen brinner brinner i ljusstakarna och skvallrar om att nu är det höst.

TVn är på, och finaste Hannisen på datorn. På uppmaning byter jag kanal och Mia Skäringer står där i bara mässingen. Och där sitter vi, jag i min soffa och du i din. Utbyter kommentarer i chatten medan vi skrattar hysteriskt och känner igen oss i orden som sägs. Trots avståndet så är jag inte ensam. Du hade likagärna kunnat sitta i min soffa och skratta. Men så blir skrattet något helt annat. Det förvandlas från ren och skär glädje, till ett knivhugg i hjärtat. En uppmaning, påminnelse, om den bittra verkligheten. Jag behöver inte förklara för jag vet att du förstår. Skrattet utbytes mot tårar. Men tårar av det bästa slag. Tårar som rullar nedför kinderna och tar farväl av det som varit. Och jag hade inte velat dela denna stund med någon annan än dig.

2011-09-10
Det som skulle bli en vanlig lördagskväll. Blev allt annat än vanlig. Den blev slutet...och början.
Nu vänder jag blad. Tar klivet framåt, uppåt. Failure is not an option. Början är här och nu..