...fast denna gången inte ner i det där jobbiga utan åt ett annat oväntat, men samtidigt planerat håll. Låter ju väldigt konstigt men så kan det vara ibland. Jag har alltid, oavsett hur jag mått kunnat planera och se framåt. Kanske för att hålla modet uppe eller kanske bara för att mitt mörker inte omfattar framtiden utan dåtiden. I vilket fall så har planer gjorts upp. Men senare pga. diverse orsaker inte kunnat genomföras. Kontroll-freak som man är så har det inte känts som ett alternativ att skjuta upp det. Jag ville nu eller aldrig. Och eftersom nu inte var lämpligt så kändes det som jag stängde dörren och försökte förlika mig med att det skulle bli aldrig.
Men dörren blåstes upp och jag vill tro att det helt enkelt var menat så. Och inte fören nu inser jag hur mycket jag nog hade lidit om det inte blivit av, och om den där dörren förblivit stängd. Jag försöker acceptera att livet inte alltid väntar in mig och mitt medgivande om vilken väg som ska följas. Ibland tar det oväntade vägar. Och just denna väg känns så rätt.
Det är inte utan att jag blir orolig. För den behandling som satts in har nu gradvis avslutats lika fort. Samtalet som är inbokat väntar imorgon bitti. Men jag känner att nog även det kommer få rinna ut i sanden. Jag har något annat som håller mitt fokus borta från det där hemska stället och som för tillfället är den bästa motivationen att fortsätta framåt. Jag säger inte att jag inte kommer behöva den där hjälpen längre fram, jag säger bara att jag inte behöver den just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar