Det finns en sak som stör mig. Enormt mycket. Alla har ett bagage. Vissa har bara ett handbagage, litet lätt och hanterbart. Andra, ett mycket tyngre. Och så finns det de vars bagage överskrider maxvikten, som omöjligt kan bäras av en ensam individ, som behöver en gaffeltruck för att frakta omkring skiten. Att sedan denna skit, oavsett volym påverkas oss på ett eller annat sätt är nog de flesta överens om. Men så till störningsmomentet då. Även fast man har ett bagage som uppenbarligen påverkat hur man är som person och hur man reagerar i olika situationer så är detta ingen ursäkt för något. -"Visst hon har varit med om en massa skit, meeeeeen det är ju ingen ursäkt." Say what?
Varför skulle det inte vara en ursäkt? Inte ursäkt i form av: "det är okej att göra vad som än faller en in och såra andra på kuppen om man bara har en bra ursäkt." Menar bara att om jag t.ex. inte lärt mig hantera konflikter och situationer där jag känner mig trängd, på annat sätt än att jag får psykbryt och använder alla medel möjliga för att försvara mig i vad jag anser är en hotfull situation, så kanske man kan tänka ett snäpp längre och fråga sig varför någon reagerar så. Jo jag tycker, på riktigt, att det är en ursäkt. Inte okej, men förståligt.
Men nej, nu är man ju en vuxen människa, man ska ha bearbetat all skit man varit med om, även om man tillhör kategorin med bagage XL. Man ska veta bättre. Man kan inte använda samma gamla ursäkter längre. Gör något åt det istället. Vill nog påstå att det är personer med "handbagage" som gärna drar sig med dessa klyschor. Vissa saker sätter djupare spår än att man bara kan växa upp och ändra sig. Korkat att tro något annat.
Allra helst yttras detta när man anser att någon saknar tillit för andra människor och inte går omkring som en öppen bok för alla att skåda de skitiga sidorna innehållandes smärta, sorg och svek. Hur svårt kan det vara att förstå att om man blir behandlad som skit och tilltalad som skit så värderar man sig själv som vadå? Bingo! Skit!
Den som inte anser sig vara något värd kräver inte mycket av andra. Det säger ju sig självt. Vilket innebär ännu mer svek, ännu fler dolkar i ryggen och ännu mer självhat. Men det är ju bara att släppa. Det är väl ingen ursäkt till att vara misstänksam och paranoid och tro att alla är ute efter att såra mig. Det är bara en dålig ursäkt för att få se sig själv som den oskyldiga, som ett försvarslöst offer.
Men riktigt så är det inte, tro det eller ej. Jag vill inte spela offer. Det är fan det sista jag vill. Jag är mina värsta kritiker, jag är väl medveten om mina fel och brister. Jag tar ansvar för sådant som är mitt fel. Men jag vägrar förneka anledningarna till varför jag är som jag är. Jag vill till inget pris låta någon ta ifrån mig mina ursäkter. Lika lite som jag vill låta alla de svin som märkt mig för livet gå fria och utan skuld.
Med det sagt så vill jag ändå påstå att man lärt sig något. Jag vandrar knappast längst den stigen längre. Jag väljer mina vänner med omsorg, och blottar inte strupen för någon som jag tvivlar det minsta på. Been there done that, aint going back. Men mina metoder att värja mig mot att hamna i den ställningen till någon tar sig ibland konstiga uttryck, och uppskattas knappast av andra. Jag kan själv hålla med om att det går överstyr ibland, jag är först att erkänna det. Men om det är enda sättet att hålla mig på banan so be it. Sen vad andra tycker, det får stå för de. Det är mina ursäkter och jag godtar de och just nu spelar inget annat någon roll.
