Från gamla bloggen. Men känslan är densamma, över ett år senare...
Slår upp ögonen och möts av ljuset. Kan känna dess värme på min hud. Känna hoppet tändas i bröstet, och tankarna lämna mig ifred. Lugn, frid och harmoni fyller hela min själ.
Just då inser jag att detta är för bra för att vara sant. Hoppet byts snabbt ut mot ängslan. Oron växer sig snabbt större i maggropen. Jag sätter mig upp, sakta. Vaksam, inväntar något, känner hur det lurar runt hörnet.
Då ser jag det. Som så många gånger förr. Det jag alltid fruktat. Mörkret. Det sprider sig över rummet. Börjar i ena hörnet och kryper sakta allt närmre. För varje sekund så slukar den rummet, en centimeter i taget. Jag ställer mig upp, nu i panik. Backar. Kommer längre ifrån. När ryggen nuddar mot väggen bakom mig så är paniken ett faktum. Hoppet, lugnet och harmonin slukas, precis som ljuset sekunderna innan. Tankarna och kaoset tar åter över. Smärtan av att jag bara för en sekund låtit mig luras att det skulle ha blivit annorlunda, bättre, gör att benen inte orkar längre. Jag känner hur jag tappar orken och långsamt glider ner till marken igen. Åter nattsvart. Jag har inget val än att återigen erkänna mig besegrad, och överlämna mig i mörkrets våld.
Men där, långt bort någonstans, finns en ljus punkt. Likt en ensam stjärna på natthimlen, så vakar den över mig. Dess svaga sken påminner mig om att allt inte är mörker. En dag, ska jag hitta ljuset. En dag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar