Tänk så det kan bli..
2011-09-10. En till synes helt vanlig lördagskväll. Möjligen något mer trist eftersom man är ensam. Mörkret smyger sig på utanför fönstret. Det blåser och regnet smattrar mot fönsterbläcket. Går inte längre att förneka att vi går mot allt mörkare och kallare tider. De obligatoriska Ikea-ljusen brinner brinner i ljusstakarna och skvallrar om att nu är det höst.
TVn är på, och finaste Hannisen på datorn. På uppmaning byter jag kanal och Mia Skäringer står där i bara mässingen. Och där sitter vi, jag i min soffa och du i din. Utbyter kommentarer i chatten medan vi skrattar hysteriskt och känner igen oss i orden som sägs. Trots avståndet så är jag inte ensam. Du hade likagärna kunnat sitta i min soffa och skratta. Men så blir skrattet något helt annat. Det förvandlas från ren och skär glädje, till ett knivhugg i hjärtat. En uppmaning, påminnelse, om den bittra verkligheten. Jag behöver inte förklara för jag vet att du förstår. Skrattet utbytes mot tårar. Men tårar av det bästa slag. Tårar som rullar nedför kinderna och tar farväl av det som varit. Och jag hade inte velat dela denna stund med någon annan än dig.
2011-09-10
Det som skulle bli en vanlig lördagskväll. Blev allt annat än vanlig. Den blev slutet...och början.
Nu vänder jag blad. Tar klivet framåt, uppåt. Failure is not an option. Början är här och nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar