Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på

Jag kommer ihåg en tid då jag uppskattade att vara ensam. Jag kunde ta en heldag och bara umgås med mig själv. Ingen dator på, ingen telefon. Bara jag och musiken dånandes ur högtalarna och skrivblocket vilande på knät. Jag saknar det där, att kunna slappna av och släppa allt för en sekund.

Och så den här tiden på dygnet. Den som en gång var min favorit. När alla låg i säng och sov och jag bara kunde njuta av tystnaden med en kopp te framför tvn eller näsan begravd i en bok. Nu fasar jag inför den här tiden. Jag vet att jag inte kan somna så ingen idé att lägga sig. Istället blir jag sittandes ensam i soffan med en klump i bröstet. Varför har jag inget svar på.

Den hör väl på något sätt samman med min nya fobi att vara ensam. Jag klarar bara inte av det. Inte ens kortare stunder. Har sådan hemsk separationsångest som inte liknar något annat. Jag vill kunna vara själv, och göra sådant som jag uppskattar och som får mig att må bra. Men det funkar bara inte längre. Inget funkar som det ska längre.

Det är otäckt att känna att man som person bara försvinner mer och mer. Allt som en gång var jag blir för varje minut som går mer otydligt. Jag känner inte igen känslorna i bröstet. Inte oron som vägrar lämna min kropp. Och framförallt inte de tomma ögonen som möter mina i spegeln. Vart tog hon vägen, tjejen som hade allt att leva för. Hon vars ögon var fulla med liv och glädje, men även jävlar anamma och vilja av stål. Hon var okrossbar. Oemotståndlig. Nu får hon kämpa för att orka upp på morgonen. Nu är varje andetag en kamp, som hon sakta med säkert känner att hon håller på att förlora.

Vad hände längst vägen? Vad fan hände?