Att tro är ansträngande, att tvivla kommer nästan av sig självt

Så var även denna dagen kommen då det var dags att träffa psykologen för första gången. Gick inte alls som jag hade tänkt mig. Till att börja med så har jag mina idéer om hur en psykolog, eller egentligen en person, ska vara om jag ska kunna öppna mig och känna ett förtroende. Den viktigaste regeln av alla är att personen inte ska vara för ung. Och där föll det väl idag med en gång eftersom hon inte kändes mer än något år äldre än mig. Men jag vet ju att sånt där tar tid, och att man får lov att vänja sig innan det känns naturligt att prata med vad som egentligen är en främling.

Men jag fick inte, denna gången heller, chansen att vänja mig och känna att det är på väg åt rätt håll. För redan efter halva sessionen så beslutades det att jag ska slussas vidare. Allvarligt? Hur många gånger ska jag behöver börja om med någon ny person? Vräka ur sig sitt innersta för att sekunderna senare få veta att jag kan få mer effektiv hjälp på annat håll. Denna gånger ska jag förresten inte ens få remiss och ett inbokat möte. Det är nämligen meningen att jag själv ska "tjata" till mig en tid på psyk eftersom jag ju ändå ska dit för medicinsk utvärdering på fredag.

Hela förra veckan har det bara dalat neråt, och detta gör knappast att man känner hoppet tändas. Snarare som att någon blåste ut det sista lilla ljus jag hade kvar. Hopplöst. Just nu känns det inte som jag orkar kämpa mer. Jag tänker inte böna och be om hjälp, där går min gräns. Och eftersom ingen verkar veta var i helvete denna hjälp finns att få, så ger jag de alla långfingret och ber de dra dit pepparn växer. Ska det vara så jävla svårt?